Sveriges försöksregering har tvingats regera på riktigt. Försvarsministern förstår att vad som sker är allvar. Det mest närliggande hotet var inte en eller flera naturkatastrofer utan att försvara vårt lands gränser. Sverige har misslyckats med det. Vi har nöjt oss med att konstatera ett intrång. I normala fall skulle inte någon vara stolt över detta.
Per Albin Hansson förmedlade budskapet att ”vår beredskap är god”. Han visste att det inte var sant. Ändå klarade sig Sverige. I dag är det ingen som tror att vår beredskap är god. Ännu värre är att de flesta inte ens tror att vi kan försvara oss. I dag är det högst oklart var det får för konsekvenser vid ett angrepp på Sverige.
Ensam är inte stark. Att vara med i NATO kostar. Den nedre gränsen är ett försvar som kostar 2% av BNP. Förra året var Sveriges BNP 3 776 miljarder kronor. Vårt försvar skulle alltså kosta 75 miljarder för att vara kvalificerat för att vara med i NATO.
I stället kostar Sveriges försvar 42 miljarder och motsvarar ungefär 1,2% av BNP. Realistiskt borde ett alliansfritt Svenskt försvar kosta betydligt mer än 2% av BNP för att säkra landet mot yttre hot. Nivåer under 2% innebär att Sverige inte kan försvaras och att gränserna inte kan säkras. Det borde vara oacceptabelt.
Ett Svenskt försvars huvuduppgift är att garantera Sveriges gränser. Det är däremot inte att säkerställa internationella insatser eller miljöaktiviteter. Detta borde både regering och opposition vara klara med och kommunicera till Sveriges folk. Internationella insatser och milj-klimatinsatser måste allltid vara sekundära uppgifter för ett militärt försvar.
Sveriges beredskap ska vara god. Det kommer att kosta. Dessutom kräver det prioriteringar. Kanske krävs besparingar på andra håll
