Ett av de ord som smugit sig in i politikens vokabulär heter politikutveckling. Vad ordet egentligen betyder är däremot höljt i dunkel. Däremot har det förändrade medielandskapet förändrat förutsättningarna för de etablerade partierna för att så kallad politikutveckling ska förändra åsiktslandskapet. Politiska outsiders och missnöjesrörelser utmanar de etablerade åsiktsproducenterna.
En gång i tiden talades en politik som en sorts uttolkning av olika idériktningar eller ideologier.
Den representativa demokratin förutsätter precis som religionen en sorts överstepräster som uttolkar innebörden av olika ideologier. Det skapar en likriktning och ingjuter ett förhållningssätt som präglas av rätt och fel.
Papperstidningen var ett av instrumenten för att föra ut budskapen. Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets debattsidor var en annan hörnsten. Sannolikheten för att vem som helst skulle få förekomma där var låg. Redan här fanns en tröskel för vem som kunde yttra sig. Har skapades det ett sorts åsiktsmonopol för partier i riksdagen.
Väljarna hade mycket tankegods gemensamt genom att de läste just sina tidningar, rikstäckande, regionala och lokala. Den statliga televisionen stod också för en sorts likriktning och uppbyggnaden av en kollektiv sanning. Enbart ur dessa sanningar kunde medborgarna, väljarna få underlaget för sina val.
Tolkningarna av i mångt och mycket samma information var utgångspunkten för medborgarnas val av åsikter. Visst, det fanns olika slutsatser. Oftast två. Sedan kunde det vara en polaritet bestående av en socialdemokratisk ledarsida mot antingen folkpartistiskt, moderat eller centerpartistisk sådan. Det politiska landskapet var enkelt att navigera i.
När valfriheten inom tv och radio infann sig inträffade något och ovanpå detta den nya tekniken. Detta har sänkt ribban för vem som kan och får yttra sig. Det har inneburit att den journalistiska nivån har sänkts. Vilket kan beklagas. Å andra sidan har floran av åsikter som når ut har mångfaldigats. Den ”gemensamma sanningen” som koncept håller på att försvinna. Allt färre delar samma medier. Möjligen med undantag för kanaler som förmedlar skandaler och humor. Här kan kan den virala spridningen bli enorm. Åsikter och tankegods blir sällan virala succéer.
För politikens överstepräster har en viktig effekt blivit att missnöjet fått röster som når fler. Det gör det lättare att sprida åsikter i konfrontation mot ett politisk etablissemang. I hela världen ser vi effekterna av detta. Politiska outsiders blir åsiktsmässigt inflytelserika. Det tar inte längre år utan månader innan outsiders får starkt inflytande.
Motmedlet för de etablerade partierna verkar heta politikutveckling: Frågan är bara vad det är för något?
- att det att anpassa politiken till medborgarnas åsikter och trender och/eller självständigt forma nya visioner?
- Är syftet att markera de yttre gränserna för vad som bör diskuteras. I så fall en farlig utveckling. Vad som står helt klart är att de politiska partierna inte längre har förmågan att fånga upp en tillräckligt stor del av väljarnas åsikter.
- Är det ett sätt att minska spannet inom vilket åsikter är acceptabla? Då blir det ett sätt att motverka mångfalden, i värsta fall. Politikutveckling och politisk korrekthet går inte sällan hand i hand
För de etaberlade politikerna finns flera lärdomar. Partierna har inte åsiktsmonopol längre. Mediestrukturen gör att all politikutveckling kommer att skärskådas och konkurrensutsättas. Förutsättningarna ökar för polaritet i det nya åsiktslandskapet.
Det finns en risk att ordet politikutveckling markerar att de etablerade partierna blir åsiktsproducenter. En farlig utveckling.
