Under Napoleons tid verkar psykiatrin ha sin födelse och som upphovsman nämns ofta Philippe Pinel. Denne Pinel som var Napoleons livmedikus delade in psykisk sjukdom eller galenskap i två kategorier:
-de som berodde på att associationsförmågan hade slagit slint
-extrema känslor som förorsakats av traumatiska upplevelser
Den senare typen av galenskap var den vanligaste hos kvinnor enligt nämnde Pinel. Den behandling han förespråkade var lugn och ro, vänligt lyssnande och meningsfull sysselsättning.
En väldigt modern behandling med andra ord.
I början av 1800 talet hårdnar det. Darwin och hans utvecklingslära för in ett tankesätt om degeneration och att dåliga arvsanlag låg bakom galenskap och brottslighet.
Kända kvinnor som vårdats inom psysikiatrin är Virgina Woolf, Zelda Fitzgerald och Marily Monroe och ingen av dessa fick en behandling som räddade dem till livet. Detta trots att de tillbringade många år på mentalsjukhus.
Sedan Pinel har antalet diagnoser utvecklat sig lavinartat.
Ungefär 10% av de som är sjukskrivna är det för allvarliga psykiatriska diagnoser. Den siffran håller sig relativt stabil i statistiken. Det som ökar lavinartat är ”lättare psykiska diagnoser”. Trots vårt ökade diagnostiska kunnande hamnar många av dessa människor och framförallt unga kvinnor i utanförskap och förtidspensionering på grund av detta.
Trots nya generationer av psykofarmaka verkar Pinets behandlingsmodell vara den som vi använder allt för lite. Fler läkare i psykiatrin hjälper föga om vi inte också skapar möten och kontakter som är helande för patienterna. Om vi jämför resurserna som läggs på psykofarmaka och terapeutiska resurser undrar man vart vi är på väg. Har så lite skett på drygt 300 år?
En grupp som far riktigt illa av detta är de unga kvinnorna. Är de inte värda ett bättre öde?
