Ideologisk debatt är något som allt mer blivit en bristvara. Mårtenssons meningar hoppas kunna lindra denna brist något. Som ett led i detta publicerar vi tankar och reflektioner från Henrik Alexandersson kring staten: Henrik jobbar på piratpartiets EU kansli i Bryssel.
Henrik är frihetlig eller libertarian och har ett annat perspektiv än många av mainstream debattörerna. Detta inlägg är baserat på fyra bloggposter som Henrik gjort nyligen om staten, länk, länk, länk, länk
Under den borgerliga regeringens tid vid makten har skatterna sänkts. Det är bra. Men ändå kan jag inte frigöra mig från misstanken om att regeringen inte riktigt vet vad den sysslar med…
Man behöver inte lyssna många minuter på valfri minister för att få intryck av att allt i huvudsak är en matematisk fråga. Välfärdssystemen skenade och man var tvungen att få kontroll på dem, för att nationalräkenskaperna skall gå ihop i långa loppet.
Om att få kontroll på skenande välfärdssystem var ena sidan av myntet – så var incitament för att få ut folk i arbete den andra. Ord som jobbskatteavdrag och arbetslinjen blev centrala i svensk politik.
Av lägre skatter följer även – med automatik – att folk får mer pengar i plånboken och på så sätt även får mer makt över sina liv. Det är också bra. Men det känns mest som ett lyckligt sammanträffande. För en borgerligt sinnad människa borde detta vara det som är verkligt viktigt med en skattesänkning. Men när det kommer till Reinfeldt & Borg känns det som om det är tämligen sekundärt.
Jag menar, när hörde du en nymoderat tala om att skattefrågan är en centralfrihetsfråga? Snarare får man intrycket att det handlar om statens bokföring.
Att man driver människor från bidrag till jobb (i den mån några sådana existerar) är uppenbart. Men när hörde du en nymoderat tala om till exempelminskad byråkrati – i samband med frågan om skatternas storlek, eller över huvud taget?
I själva verket ökar statens makt över individen hela tiden. Och man bygger på med en övervakningsstat, som behövs för att kontrollera att denna ökade makt över medborgarna verkligen upprätthålls.
Regeringen Reinfeldt förefaller inte ha någon ambition att öka människors frihet genom att minska statens makt. Snarare tycks man ha gått in i något slags neo-konservativt läge – där en sträng stat förväntas hålla medborgarna i herrans tukt och förmaning.
Det är väl så det går när man driver ut ideologi och principer ur högern, antar jag. Sammantaget blir bilden tämligen obehaglig. Närmast elak. Borta är individ- och medborgarperspektivet. Istället förväntas vi vara undersåtar.
Den som vill ha ökad frihet för människor och minskad makt för staten, den har inget att hämta hos Fredrik Reinfeldt. I hans Sverige är människorna till för staten, istället för tvärt om.
Regeringens smala lycka är att sossarna är ännu kassare.
Svensk politik har bytt perspektiv och nu för tiden betraktar man medborgarna som undersåtar istället för som individer. [Länk»]
Nu tänker jag gå vidare och visa hur den svenska staten även missköter sig som stat betraktad.
Vi kan börja med den ryska militära flygövningen vid den svenska gränsen, söder om Gotland, i påskas. Den som fick pågå helt utan svensk reaktion – eftersom det var påskhelg, utanför kontorstid och därmed vid en tidpunkt då det svenska flygvapnet inte är i tjänst.
Detta visar hur den svenska staten inte ens bryr sig om en av statens absoluta kärnverksamheter – yttre försvar.
En absolut minimalistisk stat brukar kallas för en nattväktarstat. I den står staten i stort sett bara för försvar, polis och rättsväsende. Kritikerna menar att detta vore en allt för begränsad stat. Men inte ens sådan grundläggande verksamhet klarar den svenska staten alltså av. Det är anmärkningsvärt.
Det svenska försvaret är nu för tiden mest en papperstiger. Det diskuteras om det skulle hålla ut så länge som en vecka. (Förmodligen inte.) Svenska staten uppfyller med andra ord inte en av de grundläggande funktionerna hos en stat över huvud taget. Det är anmärkningsvärt. Däremot sänds svensk militär ut för att döda människor i fjärran länder – i militära företag vars nytta som bäst är tveksam.
Ordningsmakten – polisen – är inte speciellt intresserad av att rycka ut eller utreda när det gäller vanliga brott mot vanliga människor. Istället ägnar den sig åt att trakassera folk i tunnelbanan, åt bekämpa brott utan offer (till exempel innehav av droger för personligt bruk), åt att upprätthålla morallagar (till exempel sexköpslagen) och åt att bygga upp en omfattande övervakningsapparat. Ur ett medborgarperspektiv är detta ett misslyckande.
Ser vi sedan till rättsväsendet, då finns det också skäl att vara oroad. Till att börja med separerar Sverige inte den lagstiftande och den dömande makten, vilket tyder på godtrogenhet, arrogans eller ointresse för en fungerande rättsstat. Sedan uppvisar den högst ansvariga politikern, justitieminister Ask, bristande förståelse för det där med oskuldspresumtion. (Däremot har hon uttryckt sympati för skamstraff…) Häktningsinstrumentet missbrukas, oskyldiga människor döms på på lösa grunder, rättsväsendets opartiskhet är ifrågasatt, i vissa mål tillämpas omvänd bevisföring och det enda som verkligen får systemet att slipa svärdet är brott mot staten. Som medborgare har man skäl att vara orolig.
Enkelt uttryckt: Den svenska staten uppfyller inte de krav som folket rimligen kan ställa på en stat. Däremot ägnar den sig, till stor kostnad, åt en massa annan skit.
Kombinerat med att vårt lands ledare har skiftat perspektiv och nu för tiden betraktar folket som undersåtar snarare än individer – så måste man ställa sig frågan: Har folket någon skyldighet (eller anledning) att förhålla sig lojalt mot staten?
I princip allt som har med vård, omsorg och sociala försäkringar att göra finansieras via skattsedeln. Det går inte att lämna systemet. Vill man ha någon annan lösning, då får man lägga den ovanpå de obligatoriska grudsystemen. (Och då också betala två gånger.)
Det vore kanske en sak – om man kunde lita på att saker och ting verkligen fungerar. Vilket man inte kan. Till skillnad från privata försäkringsbolag kan det offentliga skita i att leverera sådant som människor anser sig ha betalat för i förskott, via skattsedeln.
Ambulansen kommer inte. Vissa åkommor och behandlingar stryks plötsligt från listan över tillgänglig vård. Vanskötsel avslöjas på äldreboenden och det ekonomiska skyddsnätet vid sjukdom visar sig ofta inte vara vad folk trodde att det var.
Upprördheten blir då naturligtvis stor – eftersom folk inte får vad de anser sig ha betalat för.
Samma sak gäller även i andra delar av välfärdssystem.
Här finns alltså en halvmesyr till system, som inte riktigt går att lita på – och som man inte tillåts lämna. Allt man kan göra är att hoppas att det går bra.
Hamnar man mellan stolarna eller om man kommer på kant med byråkratin – då är man körd, eftersom det inte finns någon annanstans att gå.
När sossarna styr försöker de kapa bort alternativa försäkringar, som folk köper till för att komplettera de offentliga systemen med. Alla skall stå i samma kö, även om den står helt stilla. Alla tvingas förlita sig på att systemet kanske fungerar och sedan får man stå med mössan i hand framför välfärdens byråkrater.
Borgarna släpper visserligen fram kompletterande alternativ. Men de tänker inte göra något åt de underliggande systemfelen. Och de visar sig ofta tämligen inkompetenta när det gäller upphandling. Målstyrning, uppföljning, utvärdering och ansvarsfördelning missköts lika ofta med borgare som med sossar vid rodret. Vilket borde vara en smula pinsamt för nämnda borgare.
Den stat som reducerat medborgare till undersåtar och som inte förstår eller uppfyller nattväktarstatens uppgifter – den är alltså också rätt kass i sin roll som välfärdsstat.
Men, alla skall med! Ingen tillåts lämna systemet. Alla tvingas betala. Och vi är sedan helt utelämnade till politikernas och byråkraternas skiftande vilja och förmåga. Ett system där en point of failure räcker för att enskilda individer skall komma i kläm.
Jag kommer att tänka på regimens propagandaaffischer i V för Vendetta:Strength through unity. Unity through faith.
Statens problem är att allt fler människor genomskådar det som sker – och slutar tro.
Staten har gått från att vara till för medborgarna, vilka kan ha skiftande individuella behov – till ett perspektiv där folk blir undersåtar, som är till för statens skull. [Länk»]
Staten sysslar med mycket – men misslyckas ändå på många områden där det trots allt skulle vara motiverat med en stat. [Länk»]
Staten är dessutom rätt kass på mycket av allt det där andra. Och människor blir totalt utelämnade när det inte finns några alternativa system, lösningar och skyddsnät. [Länk»]
Det verkar helt enkelt som om vi har byggt fast oss i ett system där vi är så beroende av politikernas och byråkraternas välvilja – att de flesta av oss finner sig tvingade att försvara det.
Detta skapar flockmentalitet, orsakar grupptänk och föder misstänksamhet mot allt som är nytt, alternativt eller okänt. Människors samveten överlåts till lagstiftaren och det sunda förnuftet underställs kollektivet.
Och det sker inte utan viss nit. Det sägs ju som bekant att de lyckliga slavarna är frihetens bittraste fiender…
Alla ägg ligger i en korg. Då gäller det att korgen inte välter. Då gäller samma logik som får soldater att marschera mot kulsprutenästen. Det vill säga en direkt antites till individualism och frihet.
Vilket också belyser ett annat problem med monolitiska system, att de har a single point of failure. De är trots allt oerhört sårbara. Inte sällan kompenseras denna svaghet med arrogans och propaganda.
Jag vet att jag är naiv – men i mitt samhälle råder öppenhet, mångfald och tolerans. Att tänka nytt och utanför lådan uppmuntras. Nya idéer prövas. Mångfald skapar utveckling och stabilitet. Spontan ordning skapar lösningar som bygger på frivillighet istället för tvång. Staten litar på folket och människor slipper vara rädda för (eller misstänksamma mot) staten. Staten ägnar sig åt det som är viktigt och som nödvändigtvis måste skötas gemensamt – och gör det bra.
Men vi lever alltså istället i en politiserad stat – där andra bestämmer vad som är viktigt och där makten upprätthålls genom tvång.
Det intressanta är att hela denna maktmodell upprätthålls bara på grund av att de flesta tycks ta den för självklar. Eller snarare, det var ett annat och mindre politiserat samhälle som vi skrev kontrakt med – inte det vi ser i dag. Det gäller Sverige och det gäller EU. Ena parten har ändrat på väldigt mycket sedan samhällskontraktet skrevs. Samtidigt förväntas den andra parten (folket) stillatigande acceptera detta. Men det fungerar, som sagt, bara om tillräckligt många tror på systemet.
Och de avvikande rösterna måste komma från folket. Från de politiska partierna kan man inte vänta sig något. Vem i det svenska politiska landskapet står upp för demokratins djupare värden i dag? Vem i riksdagen står upp för rättsstaten? Vem står upp för individens frihet, värdighet och rättigheter? Nä… just det.
Så håller man också på att skapa en post-demokratisk, korporativistisk, auktoritär, centralstyrd och elitistisk stat. En hård och oresonlig stat – där människor måste ändra på vad de är för att passa in.
Hur detta kommer att sluta, det har jag ingen aning om. Men jag vet att om ingen gör motstånd – då kommer det garanterat att gå åt helvete.
Eller, för att citera Henry David Thoreau i stridsskriften Civil olydnad: Låt ditt liv vara den friktion som hejdar maskineriet.
Henrik Alexandersson
