Politiska kartor som ritas om har närmast blivit vardag. Det Brittiska valet var inget undantag. Från att ha haft sitt starkaste fäste i Skottland blev labour utplånat. Inte underligt att man tvingades till att byta ledare.
Ed Milliband lämnade ordförandeskapet i Labour den 5 maj i år. Vem som skulle efterträda honom blev en öppen fråga.
Ännu en gång visar det sig att politikertröttheten gör att man väljer mer mot än för. Antietablissemang blir en merit. Vi ser detta över hela Västvärlden. Polariteterna i politiken skärps och det berättar om hur lågt förtroendet är för de etablerade politikerna.
Det spelar inte någon roll om de heter Trump, Åkesson, Jensen, Soini eller Le Pen. Genom att stå utanför det etablerade attraherar man. Nu ska ytterligare ett namn läggas till listan av framgångsrika politiska outsiders; Jeremy Corbyn. Ingen hade för några månader sedan tagits på allvar om man hade sagt att han skulle vinna partiledarstriden i labour. För någon dag sedan gjorde han det lekande lätt.
Om Ed Milliband som labourledare var vänster så är Corbyn det ännu mer. Partietablissemanget i labour undrar nu hur man ska göra. En del ledande politiker väljer att stå utanför skuggkabinettet, länk. Andra talar om att lämna partiet och bilda något nytt.
Den 66 årige Corbyn pekar ut en kurs som mest till vänster i mannaminne. Förstatliganden, utträde ur Nato och kraftigt höjda skatter är vad han tidigare stått för. Han representerar också en återgång till att välja en fackföreningsman som partiledare. Med 59,5% av rösterna har Corby på pappret ett starkt mandat. Hur starkt det är i praktiken är mycket mera osäkert.
En som förmodligen gnuggar händerna är David Cameron, torys premiärminister. Han antar säkert att omvalet av honom kommer att underlättas nu. Osvuret är dock bäst.
