Politiken i Europa och i hela västvärlden för den delen har nu ett tema för eller emot etablissemanget. Populismen växer i politisk styrka, Exponenterna för detta är bland anat Donald Trump, Le Pen, Hofer, Wilders, Urban, Åkesson och Brexit. Det finns många fler.
Tankesmedjan Timbro skriver i sin årliga genomgång, Timbro Authoritarian Populism index länk att: ”Sett till hela Europa vann auktoritära partier 18,7 procent i de senaste valen i respektive land. Ökningen mellan 2014-15 var den största någonsin under ett enskilt år. Över tid är detta en mycket dramatisk förändring. Den auktoritära populistiska vågen är ett alleuropeiskt fenomen. Det finns i princip inga säkra hamnar längre.”
För Svensk del finns det anledning att tro att partier som Sverigedemokraterna kommit för att stanna. De som tror att detta parti kommer att hamn rejält under 20% av rösterna i nästa val lär bli rejält besvikna.
Timbro skriver också insiktsfullt att: ”Om utgångspunkten är att värna den liberala demokratins kärnvärden och institutioner krävs ett parallellt fokus på dess utmanare, oavsett om de kommer från höger eller vänster. Det är ett enormt bekymmer att sju procent röstar på ett nazistiskt parti i Grekland men det är likaså ett bekymmer att fem procent alltjämt röstar på ett stalinistiskt.”
För svensk del finns anledning att ställa stig frågan varför bara högerdelen av populismen kritiseras. Vänstern ’är minst lika farlig, men den kritiseras inte alls med samma intensiteten. Man kan diskutera om det är mera demokratiskt acceptabelt att ha vänstern som väljarunderlag för en regering än Sverigedemokraterna?
I Tibros rapport kan man också läsa att : ”När populismen felaktigt skildras som vore den fascismens återkomst eller extremismens framväxt är det en kraftig överdrift av hotbilden. Väljarstödet för antidemokratiska partier är väsentligt mindre än vad medierapporteringen ger sken av; totalt handlar det om omkring två av hundra väljare i Europa som röstar på partier med en antidemokratisk ideologi.”
Läget ideologiskt skiljer sig från 1930 talet. Populism och antidemokratiska strömningar går inte att sätta likhetstecken mellan. I mörkret kan det vara en viss lättnad. Samtidigt får man inte invaggas i en falsk känsla av trygghet.
Hur har det gått? Timbro skriver: ”Mot isoleringsstrategins förespråkare står de som menar att populismens framgång handlar om bristande konkurrens. Etablerade partier ska därför erbjuda alternativ till populisterna genom att ge om inte samma svar, så åtminstone andra svar på samma frågor som populisterna ställer. Så länge populisterna är ensamma om att artikulera populära åsikter om EU, invandring och globalisering, kommer de fortsätta att växa.”
Timbro sammanfattar sin rapport med orden: ”populismen är inte en tillfällig utmaning utan ett permanent hot. Det finns ingenting som tyder på att stödet skulle minska på kort sikt. Det är inte ens särskilt troligt att ökningen kom- mer att avta. De populistiska partierna är här för att stanna. De auk- toritära idéernas genomslag är däremot i högsta grad en öppen fråga.”
