Detta inlägg är skrivet av debattören Henrik Alexandersson. Henrik är välkänd för läsarna av Mårtenssons meningar som en debattör med liberala förtecken. Artikeln är också publicerat på Henrik Alexanderssons blogg, länk.
I denna artikel reflekterar Henrik över konsekvenserna av ekobrottsmyndighetens tolkning av underkännandet av datalagringsdirektivet.
På SvD Brännpunkt ger sig Ekobrottsmyndigheten nu in i debatten om datalagringen. [Länk»]
Föga förvånande anser myndigheten, representerad av analytikern Johan Dencker att vi måste ha datalagring.
Föga förvånande berör myndighetens röst i debatten inte med ett ord det faktum att EU-domstolen har kommit fram till att urskiljningslös massövervakning strider mot de mänskliga rättigheterna. Mänskliga rättigheter är liksom inte Ekobrottsmyndighetens grej.
Föga förvånande låtsas myndigheten inte om att ordningsmakten även utan datalagring kan få ut uppgifter från teleoperatörerna eller ge internetoperatörerna order att lagra information – efter prövning, om det föreligger någon form av misstanke.
Johan Dencker raljerar ”Att rikta åtgärder endast mot personer som begår brott, är lika omöjligt som att endast göra nykterhetskontroller på dem som är rattfulla.”
Nej. Datalagringen är lika orimlig som om polisen skulle kontrollera allatrafikanters nykterhet hela tiden. Det vore möjligen en mer relevant jämförelse.
Ekobrottsmyndigheten är Storebror. Det är en myndighet som kan tänka sig att gå i princip hur långt som helst för att övervaka medborgarna. Det är en myndighet som delar in människor i två grupper: Anhållna och ännu icke anhållna.
Det går att få ner brottsligheten i samhället till ett minimum genom att ständigt övervaka alla, införa undantagslagar, upprätta utegångsförbud på kvällar och nätter och ge alla daglig anmälningsplikt hos polisen. Men ett sådant samhälle blir outhärdligt att leva i. Det måste man nog jobba på Ekobrottsmyndigheten för att inte begripa.
Henrik Alexandersson
