Johan Ingerö reflekterar över EU valet i en bloggpost i dag. Helt riktigt noterar han att den interna nomenklaturan sätter sig över medlemmarnas val. Det sker med mer eller mindre hisnande och krystade argument. Lennart Sacrédus får oväntat stöd av Göran Greider i Dalademokraten. Hans Lindqvists öde har också väckt uppseende och kritik.
Det är med rätta
Det vi ser är att kredibiliteten minskar för de politiska partierna. När medlemsbasen minskar så ökar riskerna för att en liten del av den smala basen stärker sin maktposition. Den utnyttjar man till att göra basen ännu mindre. Effekten blir inte som förr stora interna konflikter. De största och viktigaste debatterna om partiernas val och urvalsprocesser sker utanför de egna partierna. Detta är naturligtvis en paradox.
Effekten av den kan bli den som Johan Ingerö talar om dvs, ännu fler soffliggare. Den andra effekten är att nya partier snabbt kan fånga upp missnöje och och på någon månad komma in i beslutande församlingar. I båda fallen är det frågan om missnöjesyttringar.
Andra är helt enkelt bara ointresserade och oinformerade, som Hanna Hallin Och Björn Kjellström skriver om på DNdebatt i dag.
Om partierna inte representerar folket längre försvinner basen för den representativa demokratin. Som steg två försvinner också tilltron till parlamentarismen.
Om partierna inte förmår att vara representativa återstår bara personval i enmansvalkretsar som en modell för att försvara den demokratiska legitimiteten.
Sannolikt är det åt det hållet vi är på väg. En liten grupp i de numera samtliga små partierna kommer att sträva emot. I det långa loppet kämpar de en hopplös kamp om de inte börjar gå i takt med folket och väljarna.
