Det firas att den svenska demokratin fyller 100 år. Vad som avses är att den (i princip) lika och allmänna rösträtten i vårt land nu i vinter har existerat i ett århundrade.
Rösträtten är central i en parlamentarisk demokrati. Men den är ändå bara en högtidlig manifestation, då folket några gånger per årtionde ges tillfälle att uttrycka sin åsikt. Demokrati är något mycket större än att bestämma mandatfördelningen i riksdagen.
Det har sagts och förtjänar att upprepas att demokrati och civilisation utvecklas ryckigt, ojämt och att dess värden lätt kan gå förlorade. Detta till skillnad från till exempel teknisk, vetenskaplig och ekonomisk utveckling som vanligtvis är ackumulativ. Enkelt uttryckt: Demokratiska värden och framsteg kan inte tas för givna.
Den svenska demokratin har vita fläckar, till exempel vad gäller maktdelning. Det finns brister när det kommer till rättsstat och rättssäkerhet. Det pågår en process i vilken medborgarnas och pressens rätt till insyn begränsas. Våra medborgerliga fri- & rättigheter urholkas ständigt, när våra politiker prioriterar annat högre.
På det hela taget är vi på väg in i en post-demokratisk era – där makten ligger i ett fåtal händer; där medborgerlig delaktighet ses som ett störningsmoment; där makten omger sig med en liturgi som stänger vanligt folk ute.
Makten centraliseras ständigt – vilket leder till likriktning; störningskänslighet; bristande verklighetskontakt och förmynderi. Beslut flyttas uppåt, bort från medborgarna – även när sådana beslut bättre kan fattas på lokal nivå eller av individen själv.
Det politiska systemet har fått andra prioriteringar än att upprätthålla fungerande samhällelig kärnverksamhet. Istället ägnar man sig åt att försöka ändra människors sinnen, uppfostra folket, omskola medborgarna och åt att uppfinna politiska moralbrott som i allt väsentligt är brott utan offer.
Den härskande politiska och byråkratiska klassen har på eget bevåg tagit sig ett utökat mandat och maximerat sin egen makt. Den har upphöjt sig själv till att vara bättre, klokare och smartare än folket – trots att det i verkligheten som regel är tvärt om. Den betraktar människor som mindre vetande, som kreatur som måste styras och övervakas.
Folket har reducerats till undersåtar, till skatteboskap.
Men om man menar att man inte kan betro människor med frihet – hur skall man då kunna betro vissa med makt över andra?
Sett ur detta vidare perspektiv är jag inte helt övertygad om att den svenska demokratin är värd att fira. Men absolut värd att försvara, utveckla och fördjupa. Vilket är en process som måste växa underifrån – eftersom folkvälde inte ligger i de politiska makthavarnas intresse.
/ HAX
