Hänt i Värmdö
Att jakt bygger på att fånga tillfället vet de flesta. Denna insikt inskränker sig tursamt nog inte till jägare.
En vårmorgon när solen stiger över vattnet blir de en närmast filosofisk betraktelse om man reflekterar över begreppet ”när katten är borta dansar råttorna på bordet”. Antingen kan man fördjupa sig i hur råttorna upplever sin dans. Andra tränger in i hur den frånvarande katten har det. Någon tycker att det hela bra är trams. Ytterligare någon undrar om detta kan ge något.
Den enkla slutsatsen är att den kloka katten inte lämnar sitt pass. Den orutinerade katten däremot försöker läxa upp råttorna efteråt. Problemet är bara då att dansen redan har ägt rum. De kan ha sina konsekvenser.
En som fått reflektera över detta är kommunstyrelsens ordförande, Monica Pettersson. Hon åkte till Thailand under två veckor. Mitt under den mest intensiva politiska perioden på det politiska året var fru Pettersson frånvarande. Frukterna av detta eller snarare resultatet av dansen kunden hon avläsa på det senaste kommunfullmäktigemötet.
Två frågor gick inte hennes väg. Den ena var om kommunen skulle uppvakta regeringen kring att man inte vill ha avgifter på den nya Skurubron. Där ryckte Stefan ”Pastorn” Dozzi ut och skulle mäkla fred med oppositionen. Hans förslag var en gemensam debattartikel. Om blickar kunde dödat hade kommunfullmäktige kunnat uppföra ett requiem nästa möte. Vem som i så fall skulle uppfört stycket är oklart. För så många tondöva som det funnits ett detta ärende skulle det inte blivit lätt.
Den andra frågan var om Värmdö kommun skulle ta emot 5 eller 7 ensamkommande flyktingungdomar. Tjänstgörande katt var när ärendet föredrogs i kommunstyrelsen var en Anka, nämligen Anders ”Ankan” Bergman. Så det räckte inte att han med en Ankas väsande försökte förklara att fem var nog. Nu skulle det vara slut på diskussionen enligt Ankan. Nu blev det inte så. Detta borde Ankan insett. Det funkar inte hemma vid köksbordet och det fungerar inte i politiken.
I stället fördes en debatt offentligt. I slutändan insåg de ledande att en debatt om 5 eller 7 skulle göra förespråkarna för 5 till förlorare. På måndagen före kommunfullmäktigemötet var de styrande i koalitionen eniga om just 7. Vem hade sagt siffran 5 någonsin undrade man, närmast unisont.
I fullmäktigedebatten skämdes Malin ”Måsen” Åberg-Aas över att Värmdö inte tog emot fler än 7. Pastorn som av vad han beskriver som budgetskäl inte kunnat säga ja till ens 7 blev indignerad. I efterhand verkar han tycka att tjänsteskrivelsen är hård och kall, länk.
När det gällde 5 eller 7 som vi tidigare rapporterat om, länk och vem som först var för och sist emot blev debatten en katastrof för den katt som inte var med när det gällde. Varje jägare vet att förberedelser är A och O. Att fru Pettersson inte insåg att dansen möjliggjordes av henne själv är beklagligt. I stället tog hon nu Måsen till ett enskilt samtal. Detta samtal var till sin ledarskapsmässiga uppläggning mycket likt hennes företrädares och gode vän Jonas Nilssons stil. Dubbelt illa. Pettersson borde veta bättre och Nilssons ledarstil borde inte få komma tillbaka.
Nu undrar man om hur Pastorn ska behandlas. Vi förutsätter att vigvatten inte är aktuellt.
