Jimmie Åkesson, länk begick sitt tal i Almedalen i kväll. Talet var retoriskt skickligt framfört. Innehållet däremot lämnade en hel del övrigt att önska. Framförallt att tala om arbetskraftsinvandring som ett problem är intellektuellt ohederligt. Den behövs för att rädda välfärden.
Åkesson drar nytta av miljöpartiets sammanblandning av invandring och flyktingar. Han slipper förtydliga sig och kan argumentera ganska yvigt. Onödigt, kan man tycka. Genom utspelen från miljöpartiet där man är ” mest invandrarvänligt”, länk, länk skapas en tydlig konflikt mellan miljöpartiet och Sverigedemokratena. Självklart vinner båda partier den det extra utrymme man får. Däremot är det inte säkert att miljöpartiet vinner mest på denna strategi
Samtidigt bör Åkesson inte underskattas. Talet visar att Sverigedemokraterna marker att man slår vakt om välfärden och rycker ut till stöd för välfärdsstaten och traditionella fackliga ståndpunkter som nej till arbetskraftsinvandring och mer resurser till arbetsmiljöverket. Åkesson väljer frågor både från höger och vänster, länk, länk.
Väljarna han ser är konservativa. Det innebär en kamp om själarna med kristdemokraterna. Även värdekonservativa socialdemokrater och moderater finns i Åkessons fokus. Åkesson använder sig lite grand av samma metodik som Göran Hägglund och ställer vanliga människor mot en påstådd elit. I detta fall feminister, underförstått i Stockholm, länk. Mot detta ställer han kvinnor som behöver hjälp i sina livsval.
Åkesson spelar också ganska skickligt på det motstånd som finns mot partiet. Att spela offer för etablissemanget verkar fungera som strategi.
