Segelbåten ligger förtöjd vid bryggan.
Några båtägare har insett att nu är det definitivt dags att ordna den täckning av båten som nästan blev färdig. Det är ganska många bilar nere på båtuppställningsplatsen. Vi kör genom brandgatan.
Utrustningen ska ut ur bilen och in i båten. Detta är inte som en sommarsegling. Då är det bara att sjöstuva och kasta loss. Sjöstuvningen är inget problem här heller. Däremot krävs både list och styrka för att få upp knoparna till förtöjningarna. De är bottenfrusna. Målmedvetet bearbetas förtöjning efter förtöjning och tågvirket blir ganska flexibelt efter hårdhänt behandling. I vart fall ett litet område blir mera formbart.
Omsorgsfullt får varje tamp komma ned under däck för att bli varm. Annars är tamparna värdelösa senare på dagen. Med allt för mycket is i tampen riskerar båten att glida loss senare i kväll. Vindarna kommer att vara mellan 14 och 18 meter per sekund. När det är fråga om undanvindar kan det bli riktigt behagligt.
Tre kvart senare lämnar vi hemmahamnen. Det är vinden, havet och naturen som tar emot på sitt eget speciella sätt. Inte regisserat utan otämjt. För den som vill uppleva finns nästan inget som distraherar. Besättningen vet att man respekterar naturen. Man är underdånig genom att vara försiktig. Kung Natur bjuder in till sitt rike. Här böjer man sitt huvud inför den som är större och mycket starkare.
På bara några timmar har den snö som föll i natt gjort gamala välkända platsen på land till nya spännande upplevelser. Naturen genomför sin egen exploatering som den egna fantasin bygger vidare. Hjärnan ser inte bara snön. Den skapar mönster figurer och föremål i land. Ibland är det nästan ut som om nya städer har vuxit fram under natten. I vart fall på avstånd.
Förseglerullen öppnar sig motvilligt och i protest kastar den isbitar på däck och besättning, men bara en kort stund. Sedan är förseglat lika samspelt som vanligt. Tamparna vill inte riktigt vara så viga som vanligt. De är stelare än besättningen. Det kan bli tungt i byarna.
Genom de små gatten gäller det är vara beredd så man inte blåser upp på land. Den sista kryssbogen för segel under dagen lyfter oss fram i nästan 9 knop. Vi går för bara förseglat som är ute till 40-45%. När motorn ska ta oss mot vinden är det tungt. De 2,7 knopen på nästan fullt gaspådrag berättar om det.
Hamnen är skvallrigare än vad vi anat, men det finns ingen bättre på ön.
Så småningom kommer vinden att avta och kylan koppla sitt grepp. Vädret om man jämför med SMHIs prognos är mera oväntat än veckans lottorad är bara att inse. Prognosen ändras och har precis som de flesta lottokuponger inte många rätt.
Under däck blir det försenad lunch och goda drycker.
Förväntansfulla ska vi gå vidare till julbordet senare under kvällen. Läckerheterna är något färre än på de ”stora” julborden men av hög kvalitet. Några män vid bordet bredvid festar loss och skapar dålig stämning.
En servitris dras mellan att sälja så mycket starksprit som möjligt och hålla tillställningen stilfull. Vi knorrar och är nära att gå. Då rycker man ut och söker tala de som bullrar tillrätta. Så här i efterhand kan man undra hur lagstiftaren som skrev om utskänkningstillstånd tänkt? Var det meningen att gästen själv skulle beställa eller får personalen hårdsälja alkohol?
En rödbetsmarinerad torsk, en silltårta, en enrisgravad sill och en tryffel kommer att dröja sig kvar i smakminnet. Det egna portvinet och soppan före det kommer man också att minnas. Ekonomernas teorier om avtagande gränsnytta stämmer definitivt när det gäller mat. Första matbiten i hamn smakar bäst. Det är nästan så att det kvittar vad man äter. Julbordet blir på sitt sätt nästan mer av en logisk resa än en sinnlig njutning. Det blir inte bättre av personal som inte förstår vad samspel och musikalitet i service innebär. På en mörk stig ned mot båten känns det skönt att gå tillbaka ombord igen.
Under någon timme upplever jag många nyanser av mättnad.
Trots nästan 10 grader kallt ute är det varmt ombord. Strax före klockan 9 går reveljen i form av ett elverk som drar igång. Strömmen i batterierna sinar snabbt och snart. Frukost och kaffe har sällan smakat så bra.
Snöröken vandrar över vattnet. Ett spår av en älvas virvlar över vattnet. Det är magiskt. Svanar som lyfter och kanske ger upp Sverige för ett tag. Det kan vara dags för solsemester även för dem. Gammal som ung verkar lyfta. Av dessa fåglar är finns det få bofasta svenskar.
Var går gränsen för att limmet i fogarna till segelduken för att själva seglet delaminerar? Är det vid 7, 9 eller 12 minusgrader?
Det är kallt när man stävar mot vinden. Med överlevnadsdräkter, lager på lager är det mindre varmt än vad man kan föreställa sig.
Vinden har givit liv inte bara till en döende Östersjö utan även till några storstadsbor som gillar ensamsegling nära och inte kan få nog av de stora upplevelser som den vintriga skärgården ger. De stora rovfåglarna har inte vinterledighet. De flyger mot sina mål. Inte sällan närmast hälsar de på de få som vågar sig ut i båt.
