Nu är de borta båda två, männen som ändrade riktningen på Sverige. Det var länge sedan Gösta Boman gick ur tiden. Närmare bestämt 1997. Nu följer Thorbjörn Fälldin honom. Tragiskt.
Utan samspelet mellan Thorbjörn och Gösta hade det inte blivit något regeringsskifte 1976. Det var nära tre år tidigare, 1973. Då blev det 175-175 och jämviktsriksdag. Nära, men inget regeringsskifte. Det krävdes något mer.
Thorbjörn Fälldin gjorde centerpartiet till ett modernt parti. Han efterträdde Gunnar Hedlund 1971 som partiledare för centern.
Många har underskattat Fälldin. Sanningen är att han ledde Sverige baserat på fakta på ett sätt som sällan skådats. Fälldin var en person och makthavare och politiker som verkligen skapade sig underlag och kunskap för sina beslut. En enormt receptiv ledare blev han och ända fastnade han inte i resonerade. Han fattade viktiga beslut. Fälldin stoppade Sveriges väg in i ett socialistiskt statssystem.
Med Thorbjörn Fälldin som förgrundsgestalt fick Sverige ett reellt borgerligt regeringsalternativ. Debatten mellan Thorbjörn Fälldin och Olof Palme i Scandinavium 1976 blev Fälldins stora publika genombrott. Han vann debatten och folket. Hur det gick till förstod få.
Sverige var ett märkligt samhälle då, 1976. Det var på väg bort från demokratin och in i socialismen.
Astrid Lindgren hade en marginalskatt på 102%. Detta försvarade etablissemanget. Hon berättade om det i sagan om Pomperipossa den 10 mars 1976 i tidningen Expressen. Thorbjörn Fälldin såg vart samhället var på väg och ville förändring.
Vid LO kongressen 1976 beslöt man att driva frågan om löntagarfonder. Att detta var en form av socialisering var det ingen tvekan om. Fälldin såg detta och argumenterade kraftfullt emot.
Fonderna kom att genomföras av socialdemokraterna senare och så småningom avskaffas de slutligen 1991. Då var inte Fälldin aktiv politiker längre, men hans ande svävade över beslutet att avskaffa fonderna.
I april 1976 tvingades regissören Ingmar Bergman i landsflykt. Påstådd skatteflykt och myndighetsbrutalitet var några av skälen.
Den Svenska statens ansikte 1976 var inte vackert.
Förändring krävdes. Här innebar Fälldin skillnad.
Thorbjörn Fälldin förställde sig inte, Han var. Hårt arbete och en starkt borgerligt patos var Fälldins adelsmärke. Inte nog med det han lyssnade. Inte för han måste. Thorbjörn var nyfiken och ville ta in. Han ville Sverige väl.
Fälldins syn på centern var kristallklar. Centern är ett borgerligt parti. Under partiets irrfärder efter hans avgång besökte Fälldin inte någon partistämma. Själklart var det en markering. Först sedan Maud Olofsson åter förankrat centern som ett borgerligt parti kom Thorbjörn tillbaka. Då markerade han genom att vara med på partistämmorna.
Själv hade jag tillfälle att ett antal gånger möta Thorbjörn på tumanhand, Han var aldrig mästrande utan påläst, ödmjuk och med ett stort hjärta. Thorbjörn var en stor politiker, större än många insett.
Frid över Thorbjörn Fälldins minne och gärning!
