Normkritik är ett politiskt modeord. Man förväntas vara kritisk mot normer. Men inte alla normer. Bara sådana som finvänstern ogillar. Och normkritiken har i sig blivit en ny överordnad norm – som inte får kritiseras. Vilket naturligtvis är rena fånerier.
Vanligtvis (men självfallet med vissa undantag) är normer bra. De utgör en kodifiering av fungerande mellanmänskliga relationer. De bygger som regel på erfarenhet och utgör något slags minsta gemensam nämnare för civiliserad mänsklig samvaro. De skapar samhällelig stabilitet och gör människor förutsägbara inför varandra. De skapar ordning och trygghet.
Tiderna förändras förvisso och vissa normer kan bli otidsenliga eller på annat sätt olämpliga. Men det leder som regel bara till att sådana normer helt odramatiskt tynar bort.
Ett fritt samhälles samhälles normer uppstår, utvecklas och försvinner i förekommande fall spontant. Det är en helt naturlig process.
Detta är raka motsatsen till att en politisk överhet bestämmer vilka normer som skall gälla och vilka som skall upplösas. Det senare är diktat, dogmer, politiska hangups och översitteri. Det är politisk omskolning av folket. Det är att bruka våld på samhällets organiska evolution.
Inte sällan får ovanifrån påtvingade normer oväntade och oönskade konsekvenser. För att ta ett exempel har situationen för de flesta sexuella minoriteter stegvis och spontant förbättrats i vårt land över tid. Vilket är en bra sak. Men när den politiska överheten går in och försöker forcera utvecklingen, diktera attityder och påbjuda vilka åsikter som är acceptabla – då är risken uppenbar att reaktionen blir en helt annan än den avsedda. När människor blir påtvingade ett förhållningssätt, då sätter sig många på tvären. När en positiv och spontan utveckling utsätts för stress, då riskerar den att gå i baklås.
Ett liknande resonemang kan appliceras på frågan om kvinnors lika rättigheter – när den kapats av vänstern och utvecklats till folkilsken radikalfeminism. Eller det hetlevrade identitetspolitiska komplex som landar i att det i princip bara är den radikala vänstern och nynazister som hänger upp sig på vilken hudfärg människor har.
Det borde vara uppenbart att det är bättre om ökad tolerans och positiva attitydförändringar växer fram spontant än om de dikteras uppifrån – i en uppfostrande ton. Detta oavsett vad det handlar om. Risken är uppenbar att det »goda« annars blir det bästas fiende.
När normer formuleras genom politiska diktat blir de inte bara mindre äkta, utan även sämre mentalt förankrade i befolkningen. Att tycka något, att ha en viss attityd bara för att man blir tillsagd att göra det skapar inga stabila värderingar. Det blir en »plakatmoral« som lättvindigt kan bytas mot någon annan. Men om normer däremot bygger på insikt och förståelse, då står de starkare.
Till exempel finns det inget äkta i att människor är toleranta, bara för att de blir tillsagda att vara det. Däremot är tolerans som till exempel växer ur ett rationellt egenintresse (leva och låta leva) starkare, både till sin natur och över tid.
Dessutom är mycket av det som lyfts fram som goda normer av politiker, myndigheter och media varken goda eller normer – utan bara illa förklädda politiska anspråk.
Slutligen, för säkerhets skull, ifall någon skulle få för sig något annat – så kan och bör allt naturligtvis alltid ifrågasättas, utvärderas och granskas med ett öppet sinne. Men det är något helt annat än att slå sönder samhälleliga normer bara för att man kan.
/ HAX
