Papperstidningarna har som bekant det svårt. På nätet växer det så att det knakar. Ekvationen går däremot inte ihop. Nätet ger en tiondel av intäkterna. Uppgifterna går isär om hur mycket mindre intäkter är där. Talen är i vart fall stora.
Nu försöker ekonomiskt svaga och nätstarka Svenska Dagbladet att hitta en ny affärsmodell, länk. Idén är att hela siten på nätet ska kosta. Undantaget är första sidan och genom att registrera dig ska du kunna läsa några få artiklar per månad. Kostnaden ska vara lika hög som papperstidningen. En modell som inte kommer att fungera. Priset på nätet måste vara radikalt lägre. En av tidningarna som upptäckt detta är till exempel the New York Times. Den digitala prenumerationen kostar för NY på nätet och i telefonen 15 dollar, länk per månad.
En annan ändring som Svenska Dagbladet gör är att man lyfter fram kulturen, i stället för sporten, som man i princip redan släppt. Fokus på debatt, nyheter, näringsliv och kultur. Här vässar man sig och blir tydligare. Mer av magasinskänsla på helgerna. Ett rätt tänk. DN kommer att få se upp. Den stora tidningen på papper ligger ständigt efter i förändringsprocessen. Fortfarande vill man vara för alla. Det fungerar inte.
Förändringens vindar blåser på Svenska Dagbladet och effekterna diskuteras både av konkurrenter och förståsigpåare, länk. I går presenterades en ny politisk chefredaktör. Tove Lifvendahl kommer att efterträda P J Anders Linder. Något som mårtenssons meningar uppmärksammat, länk, länk.
En fråga som inte diskuterats så mycket är vilken typ av skribenter som krävs för nätet. Svenska Dagbladet har föryngrat sin politiska redaktion, ett annat exempel på detta är Sanna Rayman. Man har också flyttat ut den debatten, ledarsidan på nätet och gjort den mera interaktiv. Det ger effekt när man ser på antalet läsare. Hur ser den framgångsrike nätskribenten ut?
Fortfarande verkar det vara svårt att få affärsmodellerna i tidningsvärlden att skapa lönsamhet
