Ett Svenska statens mest värdefulla bolag är utan tvekan Vattenfall.
I bolagets årsredovisning för 2009 klassificerar ledning och styrelse förvärvet av Noun som en tillväxtinvestering. Den 23 februari 2009 genomfördes affären och från och med kvartal 3 ingick Nuon i Vattenfalls redovisning.
Mellan år 2008 och 2009 ökade Vattenfalls omsättning från 164 miljarder till 205 miljarder kronor. Rörelseresultatet före avskrivningar ökar från 46 till 52 miljarder kronor. Resultatet efter avskrivningar minskar dock från 30 miljarder till 28 miljarder kronor. De bokförda tillgångarna ökar från 445 miljarder till 602 miljarder. Skulderna ökar från 192 till 314 miljarder kronor.
Hur stora de dolda värdena i krafttillgångar i Sverige är kan man bara spekulera om. Detta står det ingenting om i årsredovisningen. En sak är klar vi talar om gigantbelopp.
Detta är Vattenfall i ett koncentrat år 2009, där koncernchefen sedan 2000 heter Lars G. Josefsson. Han styr bolaget med fast hand. En av Svenskt näringslivs absolut mäktigaste män. Kassaflödena gör att han kan peka på nästan vad som helst och köpa det. Vilket är precis vad som händer. En internationell expansion som pågått sedan 1996 ska nu skjuta fart ytterligare. Samtidigt börjar problemen torna upp sig. Kärnkraften i Tyskland är det första problemet som kommer upp till ytan.
Vattenfall är ett gigantiskt bolag med chefer som har resurser som i en del avseenden är större än regeringskansliets egna. Bolaget har kontor vid Stureplan.
Trots att motsatsen ofta hävdas finns kritik mot Nuon affären, både en intern rapport på näringsdepartementet och en extern i form av ett utlåtande från investmentbanken Merril Lynch. Att säga nej till affären hade varit att offentligt uttala sitt misstroende mot koncernchefen Lars G. Josefsson. I praktiken hade det varit att avskeda honom inför öppen ridå.
Förmodligen borde man gjort detta. Det hade räddat uppåt 100 miljarder för skattebetalarna. Vi talar om mellan 40-50 miljarder i nedskrivningar och kassaflöden som kunde kanaliserats in i kärnverksamheten. Värdet på Vattenfall har efter Nuonaffären självklart påverkats negativt.
Just nu pågår den politiska granskningen av affären. Vem som visste vad och när är fokus, länk, länk, länk, länk, länk. Förvisso intressant, men det finns viktigare frågor som inte debatteras.
- En central fråga är om staten är lämplig som ägare av företag som Vattenfall.
- Om man kommer fram till att svaret är ja blir nästa utmaning hur man styr företag som dessa.
- Enligt aktiebolagslagen har man en stämma som en gång om året, i normalfallet utövar makt. Det skapar stark styrelsemakt och en stark ledning. En sådan som Lars G Josefsson representerade. Är det rimligt?
Statliga företag borde ha en maktdelning som minskade styrelsernas och de verkställande ledningarnas makt efter förebild från Tyskland och Norge. Ett system med verwaltungsrat, bedriftsforsamling som tar ställning i viktiga frågor skulle fylla en sådan funktion. En del av problematiken kring både Telia och Vattenfall hade kunnat undvikas om man hade haft detta system.
En sak är klar. Det sätt som de statliga bolagen styrs i dag ger inte tillräcklig transparens och balans mellan ägarmakten och den exekutiva makten. Det tar dessutom för lång tid att rätta till misstag.
