En inflammerad debatt om rätt och fel har blivit var mediekonsuments egendom när det gäller Stieg Larsson och hans efterlämnade arv, länk.
En far och bror har i avsaknad av testamente fram till i april förra året tjänat 206,3 miljoner före skatt, länk. Efter skatt har det blivit 145,7 miljoner. Det är inte osannolikt att beloppen kan överstiga det dubbla inom något år, givet att man gjort kloka dispositioner.
I media finns å ena sidan brodern Joakim och fadern Erland och å andra sidan sambon Eva. På något sätt har debatten polariserats till att bli de onda mot den goda. Samtidigt blir det mycket de osympatiska mot den sympatiska. Det är lätt att få sympati för den tidigare sambon Gabrielsson. Samtidigt måste man sätta sig över sympatier och antipatier och försöka var observerande mer än värderande.
Fakta i målet är att Stieg Larsson på många sätt var en bohem.Stieg Larsson var starkt engagerad i att ge upplysning om vad högerextremistiska grupper gör i vårt samhälle, länk.
Han var också en skribent vars texter var starkt stilistiskt påverkade av sambon. I hur hög grad får vi aldrig veta. Hon kan ha varit den reelle författaren, med det vet vi inte. Att Stieg hade tron på sig själv som i det närmaste odödlig står också klart. Att han tänkte köpa saker tillsammans med sambon, Eva med de pengar som böckerna började inbringa är också klarlagt, länk.
En mycket pikant detalj i sammanhanget är att den fjärde milleniumboken ”förkommit” eller snarare försvunnit tillsammans med datorn där manuskriptet fanns.
Bloggen är ganska övertygad om att manuskriptet snarare är förvarat än förkommet. När diverse preskriptionstider gått ut kan vi utgå från att det kommer att återkomma.
Till dess pågår ett offentligt drama där Stieg Larsson inte riskerar att glömmas i första taget. Det ser de efterlevande till. Det som sker är mera effektfullt än om någon hade regisserat det.
På det mänskliga planer och för förvaltningen av den tillgängliga litterära kvarlåtenskapen är det som sker djupt beklagligt.