I en artikel i The New York Times skriver en av direktörerna för Center for Analysis of Strategies and Technologies, Ruslan Pukhov en intressant artikel om vad president Vladimir Putin har för verkliga avsikter, länk i Ukraina och Krim, länk, länk, länk, länk, länk, länk, länk, länk.
Pukhov menar att ”President Putins mål är inte en formell, legal separation av Krim från resten av Ukraina. Det skulle vara juridiskt problematiskt och nackdel för Moskva i fråga om framtida inflytande över ukrainska politiken. Syftet med Rysslands invasion var att få största möjliga autonomi för Krim och ändå behålla formell Ukrainska jurisdiktion över halvön.”
Därför knyter Moskva stora förhoppningar till folkomröstningen om ökad autonomi för Krim den 30 mars i år. Resultatet av folkomröstningen blir med största sannolikhet ett kraftigt ökat oberoende från Kiev.
Kombinationen av det militära hotet och resultatet av folkomröstningen blir enligt Moskvas kalkyl att Krim blir enligt Pkhov: ”en de facto-ryska protektorat som syftar till att hålla den ryska Svartahavsflottan på Krim under obestämd tid, och ta bort eventuella gränserna för dess verksamhet, storlek och utökade verksamhet.
För närvarande söker President Putin manövrera den nya, svaga och instabila regeringen i Kiev till att acceptera full autonomi för Krim snarare än riskera en fullskalig invasion i Ukraina”
Strategin verkar redan ha givit frukt ur Moskvas synvinkel.
De Ukrainska nationalisterna har genom att avskaffa Ryskan som nationellt språk i Ukraina och öka integreringen av Krim till Ukraina begått ett stort strategiskt misstag. Detta har Moskva utnyttjat.
Enligt Pukhovs artikel ser nästa steg ut så här: ”Slutakten i Mr Putins plan som sannolikt faller i är att Julia V. Tymosjenko kommer tillbaka till makten. Det var, trots allt, Ms Tymosjenko, inte Mr Janukovitj, som fick Moskvas faktiskta stöd i det Ukrainska valet av 2010. På senare år har president Putin uttryckte sitt starka missnöje med åtalet mot henne av Mr Janukovitj regering. Även om hon släpptes ur fängelse förra månaden, var Ms Tymosjenko knappast firas av de ukrainska ultranationalister som kontrollerar Maidan-torget. Nu verkar det som att hennes stund har kommit.”
Avslutningsvis gör Pukhov följande lakoniska kommentar: ”Förlorarna blir de dumbommar i internationell politik – inklusive USA – som misstog sammandrabbningarna mellan vissa Ukrainska nynazister och president Janukovitj polisstyrka för de gryende demokrati och början på en ukrainsk vår.”
