De största partierna i Sverige är i kris. De är mer upptagna av varandra än av väljarna. De försöker vara bättre på den andres politik. Kanske är det då inte så underligt att det inte fungerar för dem. Man behöver vilja något själv för att attrahera.
Moderaterna valde att inte byta ut sitt förstanamn i Europaparlamentet. Toppnamnet Gunnar Hökmark fick vara kvar. Partiledningen ville undvika konflikter. När väl medlemmarna sagt sitt valde partiledningen att inte stödja förstanamnet. Inte underligt att strategin fallerade.
Socialdemokraterna valde att inte byta ut sitt förstanamn i Europaparlamentet. Toppnamnet Marita Ulvskog fick vara kvar. Partiledningen ville undvika konflikter. När väl medlemmarna sagt sitt valde man att inte stödja förstanamnet. Inte underligt att strategin fallerade.
Båda partierna backade. Väljarna hade svårt att förstå budskapet. Man förlorade var sitt mandat.
Socialdemokraterna försöker lansera det traditionella partiet som något nytt. Väljarna däremot vill ha något nytt. Moderaterna däremot försöker vara nya trots att kärnväljarna vill ha tillbaka det gamla.
Snart finns bara ett alternativ kvar för dessa partier. Att bilda regering med varandra. Feminister, miljöpartister och vänsterpartister finns så långt åt vänster att det skulle bli svårt att regera för socialdemokraterna. Folkpartiet, kristdemokraterna och centern är för små för att det duger att regera med. Sverigedemokraterna vill moderaterna inte ta i.
Löfven och Reinfeldt däremot är varandras spegelbilder. Här finns en stabil majoritet. En regering som inte skulle drabbas av ideliga regeringskriser. I slutet av mandatperioden dockar man loss från varandra. Allt går tillbaka till det normala.
Idén med en allt för stor mitten i politiken gör att mitten hamnar i periferin. I centrum hamnar i stället ytterligheterna. Då spelar ingen roll om det är till vänster eller höger.
