Jag tror mig ha noterat att terrorattacker i någon mening håller på att bli vardagsmat. Plus att gärningsmännen i fråga nästan alltid är kända i förväg, av myndigheterna.
I detta finns något intressant. Dels har vi något slags mental »normalisering« av terrordåd, dels har vi myndigheter som slår ut med händerna när de får frågan varför i förväg kända potentiella terrorister kunnat slå till. Det är som om samhället håller på att internalisera frågan och sortera in den i den stora listan över olösliga problem och byråkratiska misslyckanden.
Om vår ambition är att försvara vårt fria, öppna, demokratiska samhälle och dess rättsstat – då är det dock inte helt lätt att veta vad man skall göra åt religiös radikalisering. Till att börja med är det principiellt fel att fängsla någon innan ett eventuellt brott har begåtts – om man inte har mycket starka bevis för att något är i görningen. Man kan knappast heller fängsla människor beroende på vilken religion de tillhör. Och man bör inte dra hela folkgrupper över en kam.
Men vi kan använda våra resurser på bästa sätt. Till exempel genom att inrikta myndigheternas övervakning på kända, flaggade individer istället för att övervaka vanligt hederligt folk.
Vi kan lägga mer tid, kraft och resurser på att med hjälp av mänskliga kontakter och underrättelser ta reda på vad potentiellt farliga element har i kikaren.
I detta sammanhang kan det diskuteras vad som är bäst, att censurera jihadistpropaganda på nätet eller att använda dess existens för att räkna ut vilka man bör hålla ögonen på? Att sitta och söka mönster i data om vanligt folks kommunikationer eller att använda sig av mänskliga underrättelser och hederligt polisarbete? I dag gör vi det ena hellre än det andra – trots att vi har väldigt få belägg för att det vi gör är bäst och mest effektivt.
När Beatrice Ask (M) var justitieminister deltog hon i en utfrågning om massövervakningen, anordnad i Europaparlamentet. På frågan om det inte är dags att stanna upp, utvärdera och se om det finns bättre alternativ till dagens massövervakning – då blev svaret att något sådant hinns inte med. Vilket är ett helt oseriöst förhållningssätt till en oerhört allvarlig fråga. Politikerna fortsätter hellre att eventuellt göra fel än tar reda på om de verkligen gör rätt.
Det är principiellt problematiskt när staten övervakar folket. Därför vore det mycket olyckligt om denna övervakning samtidigt inriktas fel, är ineffektiv eller rent av kontraproduktiv.
När får vi politiker som istället för att reflexmässigt kräva mer övervakning kan tänka sig en allvarlig och vuxen diskussion om det som sker?
/ HAX
