Valrörelser gör mig illa till mods. De är ett koncentrat av allt som är fel med politiken – makthunger, ytlighet, faktaresistens, brist på logik, grälsjuka och storhetsvansinne. Det är något ovärdigt över hela tillställningen.
Allmänna, demokratiska val borde bedrivas mer på medborgarnas villkor. Till exempel är de det enda tillfälle då folket verkligen kan utkräva ansvar för allt som är galet i vårt land. Som tillståndet inom polisen. Vårt så gott som obefintliga militära försvar. Problemen med skolan. En orimlig biståndspolitik. En drogpolitik som lett till att Sverige har den näst högsta drogrelaterade dödligheten i Europa. Vårdköer som växer samtidigt som skatterna höjs.
Här skulle möjligen media kunna ha en uppgift, om de inte vore så vinklade och agenda-drivna. De skulle förutsättningslöst kunna hjälpa medborgarna att identifiera vad det är som gått fel och var ansvaret för detta vilar. De skulle kunna hjälpa folk att fatta informerade val baserade på sakfakta. Men tyvärr. Istället uppmuntrar de bara politisk pajkastning på en allt för abstrakt nivå och med en illa dold dagordning. Istället för att objektivt analysera verkliga problem på djupet ägnar de sig åt tröttsamma spelteoretiska spekulationer.
Ett skäl till att svenska valrörelser är så febriga kan vara att den svenska demokratin går på sparlåga de tre och ett halvt åt varje mandatperiod då det inte är valrörelse eller politiskt marknadsgyckel i Almedalen. Beslutsfattandet blir allt mer slutet och svåråtkomligt. Insynen minskar steg för steg. Och medborgare som lägger sig i uppfattas bara som störningsmoment. Och så, vart fjärde år, lyfter man för en kort stund på locket.
Men allmänna val är inte demokratins själ och hjärta. Sådant handlar snarare om en fri och öppen, ständigt pågående debatt. Det handlar om insyn, delaktighet och respekt för individen. Det handlar om starka medborgerliga fri- och rättigheter. Det handlar om rättsstat och maktdelning. Och det handlar om förtroendemän som visar ödmjukhet inför sina uppdrag. Vilket i allt väsentligt är områden där det finns mer att önska.
Men nu är det som det är. När denna valrörelse är över kommer ett antal särintressen att ha flyttat fram sina positioner. Folket kommer i än större utsträckning att ha mutats med sina egna pengar. Nya områden av samhällelig och mänsklig verksamhet kommer att ha lagts under politisk makt. Och den härskande politiska klassen kommer att ha stärkt sin position ytterligare. Vilket kanske inte är att undra på när den svenska demokratin har reducerats till ett enstaka kaosartat jippo vart fjärde år.
Som något av ett experiment ställer jag själv upp i årets riksdagsval, för ett litet och nästan okänt politiskt parti som går till val på att minska politikens och statens makt – till förmån för individens frihet, ett starkt civilsamhälle och en fri marknad. (Klassiskt liberala partiet, kandidat nr 2, Henrik Alexandersson, om någon är intresserad.) Man kan se det som att jag ger systemet en chans och frihetsvänner något att rösta på med gott samvete. Men nya, rimliga partier och kandidater riskerar naturligtvis att drunkna i en valrörelse som samtidigt är både kaotisk och hårt bunden till etablerade mediemönster och partistrukturer.
Som tillfälle att torgföra alternativa idéer är valrörelser i princip hopplösa. Om det är svårt att bryta igenom informationsbruset till vardags är det nästan hopplöst i det kaos som kommer att råda de närmaste veckorna. Dock är det värt ett försök.
Samtidigt skall det bli skönt när valet är över. Då fortsätter den dagliga kampen för ett friare samhälle, medborgarrätt och rimlighet. Då finns det åter förutsättningar för ett långsiktigt politiskt samtal under värdiga former.
/ HAX
