Den nu klassiska frågan om vad f*n vi får för skattepengarna förtjänar att tas på allvar. Den ställs inte bara av direktörer med konton i skatteparadis, utan alltmer också av vanligt folk.
Människor som arbetat och betalat skatt hela livet kan inte undgå att notera att staten allt oftare bryter sin del av det så kallade samhällskontraktet.
I grund och botten finns väldigt lite nytt eller konstigt i frågeställningen. Det mesta är känt. Samtidigt är detta frågor som våra politiker inte förmår eller vill ta tag i.
Till att börja med har vi byråkratin.
Om en offentlig verksamhet alls skall existera (vilket inte alltid är självklart), då måste den naturligtvis administreras. Här uppstår flera problem.
Dels tenderar byråkrati alltid att växa av sig själv.
Dels är byråkratin sig själv närmast och blir ofta en gökunge som knuffar ut själva kärnverksamheten, det som sker på fältet, ur boet.
Dels har det utvecklats ett i stort sett improduktivt mellanlager av byråkrati som hanterar allt från absurda EU-regler till politisk aktivism som inte har någon uppenbar koppling till själva verksamheten.
Samtidigt är byråkratin ett getingbo som ingen politiker vill peta i.
Offentlig verksamhet är dessutom stelbent till sin natur.
Politikerna fattar ett beslut. Förvaltningen sätter sedan upp en plan som kräver stora investeringar i förankring och implementering. Slutligen skall allt rullas ut i verkligheten. Om då något fungerar illa, eller inte alls, finns det väldigt lite man kan göra åt saken.
Kontrasten mot näringslivet är slående. (Även om det även där finns en och annan överbyråkratiserad koloss. Men i en fri ekonomi tenderar i vart fall ineffektiva organisationer att konkurreras ut med tiden. Någon sådan självsanerande konkurrens finns inte i offentlig verksamhet.)
I näringslivet anpassar man sig hela tiden till situationen, till verkligheten och till kundens behov. Beslutsvägarna måste vara korta, flexibiliteten stor och uppmärksamheten hög. Att verksamheten fungerar är en bokstavligt talat existentiell fråga.
Dessutom tenderar kostnadseffektiviteten, kompetensen och det personliga ansvarstagandet att vara större i näringslivet än i offentlig verksamhet. Av uppenbara skäl.
Därför är det ett problem när allt mer verksamhet flyttas över från marknaden och civilsamhället till det offentliga.
Egentligen är detta inget konstigt, bara en fråga om sunt förnuft. Vad som däremot är märkligt är att inte ens borgerliga politiker verkar vilja ta tag i saken.
/ HAX
