Det är ett vanligt fel att tro att historien upprepar sig på samma sätt gång efter gång. Samtidigt finns det naturligtvis mycket att lära av historien. Tyskarna har ett talesätt för det där… »Historien upprepar sig inte, men den rimmar.«
Det gäller med andra ord att ha ett brett synfält. Hoten mot vår frihet kommer sannolikt inte att dyka upp på samma ställen och se likadana ut som tidigare.
När en stat (eller EU) börjar kompromissa om våra medborgerliga fri- och rättigheter, övervaka folket och inskränka vår yttrandefrihet – då behöver det inte ens vara med medvetet ont uppsåt. Även om sådant naturligtvis inte kan uteslutas.
En vanlig förklaring är att det »blir bäst så«, utifrån en maktgrupperings egenintresse eller olika gruppers sammanfallande intressen. Som till exempel politik och media, som ogärna vill släppa makten över agendan och folkets verklighetsbild.
Men det kan lika gärna handla om missriktad välvilja. Önskan att göra gott är den mest förrädiska grunden för att göra ont. I förordet till svenska utgåvan av Hayeks »Frihetens grundvalar« skriver Johan Hakelius följande…
»Den största faran idag är att man, när ett mål väl uppfattas som legitimt, förutsätter att även medel som strider mot frihetens principer kan utnyttjas fullt legitimt.«
Samtidigt finns det en utbredd uppfattning om att sådant händer inte här. Vilket är att grovt underskatta naivitetens destruktiva potential. I sitt standardverk om totalitarismens rötter påpekar den judiska skribenten Hannah Arendt att människor inte tycks förstå att allt faktiskt är möjligt. Vilket är ett problem.
Det är lätt att bli hemmablind. Vi kritiserar andra länder i Europa för politisk styrning av public service – samtidigt som SVT, SR och UR lyder under en statlig stiftelse vars styrelse utses av regeringen. Vi har åsikter om den politiska maktens allt hårdare grepp om rättsväsendet i Polen – samtidigt som regeringen utser domare i våra egna högre rätter och de politiska partierna utser majoriteten av rättens ledamöter i våra tingsrätter. Vi predikar maktdelning där, samtidigt som den är i princip obefintlig här.
Vår uppblåsta och troskyldiga självbild är ingen garanti för vare sig demokrati, rättsstat eller medborgerliga fri- och rättigheter. Snarare skymmer den de hot som börjar bli allt mer påträngande.
Hela konceptet med grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter är att sätta gränser för hur staten kan bete sig mot individen. Därför skall dessa vara som huggna i sten – i princip omöjliga att rubba, urholka eller kringgå.
Ändå är detta vad som sker, hela tiden. Vi hör ständigt politiker tala om behovet av att »skapa en balans« mellan medborgerliga rättigheter (som till exempel rätten till privatliv eller yttrandefriheten) och än det ena, än det andra. Ordet »balans« betyder här – med nödvändighet – att de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna i någon grad kommer att inskränkas eller urholkas. Vilket är precis vad som inte får hända.
Långsamt bryts den liberala, demokratiska rättsstatens bålverk ner genom att människans naturliga rättigheter (liv, säkerhet och egendom) viftas undan till förmån för vackra men till intet förpliktigande formuleringar som »allas lika värde«.
Alla människors lika rättigheter är något som är observerbart och om så krävs möjligt att försvara i domstol – medan »värde« är något subjektivt som makten kan tolka och ignorera som den vill. Eller rent av gömma sig bakom, medan den gör karottunderlägg av folkets frihet.
Dessvärre kommer ingen att sakna kon förrän båset är tomt.
/ HAX
