Jag snubblade över en teori: Nuförtiden när allt färre betraktar sig som »arbetare« i klassisk mening behöver vänstern nya kollektiv av förtryckta för att kunna fortsätta sin klasskamp. Därav identitetspolitiken. Man behöver någon att slåss för. Grupper att projicera sin egen förmenta godhet på. För att vänstern skall fungera behöver den offer.
Medan andra pinnar på för att skapa välstånd och framsteg för alla måste vänstern försvara sitt existensberättigande genom att på ett ofta krystat sätt ställa grupp mot grupp. Medan civilsamhället naturligt strävar efter att skapa ett samhälle byggt på spontant och frivilligt samarbete måste vänstern hitta nya förevändningar för sin ambition att bestämma över folk.
En annan teori som roar mig är att postmodernismen anammats som taktik för vänstern i en värld där kommunismen överallt där den prövats lett till förtryck, lidande och misshushållning. En för övrigt snävt vinklad tolkning av postmodernismen – som förnekar verkliga förhållanden, fakta och logik. För om det inte finns någon objektiv sanning, då kan vänstern slingra sig ur en annars omöjlig debatt.
Till och med Noam Chomsky suckar uppgivet. En idétradition om människans naturliga rättigheter som sträcker sig tillbaka till de gamla grekerna kastas ut genom fönstret – för att ersättas med… inget. En vetenskapstradition som skapat ett samhälle med ett sådant välstånd att till och med det naturliga urvalet har blivit onödigt – den viftas lättvindigt undan.
Som alla vet gör sig vänstern så bred den kan i media, kultur, akademia, organisationssverige och samhällsdebatten. Jag vill påstå att den är dominerande, starkare än den någonsin varit. Inte bland folket, för det har tröttnat på en elitistisk överhet som försöker styra och ställa över vad man får göra och tycka. Men i den härskande klassen. Bland de smorda.
Vilket leder till auktoritära tendenser. Till en åsiktskorridor där man gör bäst att hålla tand för tunga om man inte vill bli exkluderad, isolerad, deplattformerad, stigmatiserad och tystad. Till ett ängsligt Sverige med ett folk som underkastar sig sina herrars nycker mest för att det inte ids bråka med fanatiker. Till en normalisering av översitteriet.
Man ser det tydligare från utlandet. Sverige blir bara tokigare och tokigare. Här i Berlin kommer polisen om det behövs; man kan få träffa sin egen husdoktor på dagen; det finns både vin och sprit i jourbutikerna; det är en självklarhet att få ta en öl under promenaden; innehav av lätta rekreationsdroger är tillåtet; kompetens premieras; tv-nyheterna berättar mer om vad som har hänt än om vad man förväntas tycka; människor har både frihet och eget ansvar; det finns en respekt människor emellan. Individen är fri medborgare med stor makt över sin egen situation, inte undersåte.
Det är detta som är det normala, inte det allt mer inskränkta Sverige.
/ HAX
