Vi får ständigt fler lagar, regler och förbud. Skatterna tar i många små steg allt mer av människors tillgångar. Staten vill i allt större utsträckning kontrollera, registrera och övervaka oss och allt vi gör. Politiker tror sig veta bäst hur vi skall leva våra liv – och är aldrig så glada som om de får en chans att försöka ändra på folk. Identitetsvänstern och system-media gör sitt bästa för att manipulera, indoktrinera och omskola svenska folket.
Till det yttre ser det mörkt ut för friheten. Men det finns hopp. Det finns alltid hopp.
Alla människor är olika – vi har till exempel olika önskemål, smak, åsikter, livsåskådning, nojor, förutsättningar, förväntningar, krav, förhoppningar, ambitioner och personlighet. Så man kan lugnt påstå att »en storlek« inte passar alla.
Människor har alltid satt sig upp – och kommer alltid att sätta sig upp – mot auktoritära och totalitära regimer som försöker reducera individen till en del av ett grått, ansiktslöst kollektiv. Och tendensen är att människans önskan om makt över sitt eget liv förr eller senare segrar över förtrycket. Även om det ibland kan ta frustrerande lång tid. Och även om allt ibland ser hopplöst ut.
De flesta människor vill ha frihet och makt över sina egna liv. Folk tenderar att vilja leva efter eget huvud. Ironiskt nog gäller det på individplanet även de flesta som av missriktad välvilja eller tanklöshet stöder idéer och system som i praktiken verkar i motsatt riktning.
Somliga lever mer som fria individer än andra: De som bildar sig en egen uppfattning; de som fattar självständiga beslut; de som går mot strömmen; de som tar ansvar för sig själva och sina handlingar; de som ifrågasätter och käftar emot; de som inte behöver andras godkännande.
Och så gott som alla vill i varierande utsträckning kunna bestämma över sig själva. Vilket är en hoppingivande tanke. Till och med i litteraturens dystopier som »1984«, »Du sköna nya värld« och »Processen« finns karaktärer som ifrågasätter, går på tvärs med och sätter sig upp mot systemet. Individualister finns överallt, alltid. Och även om många bara knyter näven i byxfickan, så är det en bra början och bättre än inget.
Gamla maktstrukturer ifrågasätts, utmanas och faller. Det som kommer efter genomgår en process som ofta (men inte alltid) börjar bra, för att sedan stelna och fokusera på sin egen makt – tills dess det nya självt blir gammalt, ifrågasatt, utmanat, faller och ersätts av något nytt. Det är en till synes cyklisk process.
Och vad gäller att utmana allt mer självgoda maktstrukturer är samhällets individualister drivande. Det kan förvisso krävas att många går samman för att kunna utmana makten på allvar. Men processen drivs i grunden av individualister, fritänkare och dissidenter.
Därför måste individualism uppmuntras. Den är en förutsättning för personlig frihet och ansvar. Den utmanar en med tiden allt mer auktoritär maktapparat. Den är en förutsättning för mänsklig utveckling och samhälleligt framåtskridande. Den är en progressiv kraft. Den är humanitär.
Inte alla är »speciella«. Men alla är unika. Och det är en bra början.
/ HAX
