Malmö kallas ibland Sveriges Chicago. Det är mer träffande än man kanske kan tro. På samma sätt som under förbudstiden i 20-talets USA hålls mycket av brottsligheten uppe av ett drogförbud. Det är samma mekanismer som ligger bakom, som föder våld och som leder till att allmänheten utsätts för fara. Det som kan skötas under rimligt ordnade former om det är lagligt blir kaotiskt, ohanterligt och våldsamt när det istället hanteras av kriminella.
Men det är inte hela förklaringen. Under årtionden har Socialdemokraterna styrt Malmö. Under denna tid har problemen blivit värre. Vilket gör att man måste ifrågasätta vad de sysslar med och partiets ständiga och ofta tramsiga politiska micro management. Det lutar åt att sossarna är en del av problemet snarare än en del av lösningen.
Ideologi, missriktad välvilja, godtrogenhet, inkompetens, självgodhet, storhetsvansinne och ovilja att stöta sig med vissa väljargrupper kan vara tänkbara förklaringar – men fungerar inte som hållbara ursäkter. En av statens absolut mest grundläggande uppgifter är att erbjuda sina medborgare trygghet och skydd mot andra som vill skada dem. Uppfylls inte det, då har hela meningen med föreningen gått förlorad.
Den grundläggande principen för ett civiliserat samhälle är rätt enkel: Människor bör ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går där någon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Och alla medborgare skall ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför det offentliga.
Men Socialdemokraterna (och de flesta andra partier) ser inte saken på detta sätt. Vad som är viktigt för dem är istället att styra hur människor skall leva sina liv, att folk tycker »rätt«, att överheten har tillgång till människors egendom och att makten över alla andra ligger hos dem.
I sin iver att skapa Den Nya Människan har man glömt vad som verkligen är viktigt i ett samhälle, att upprätthålla samhällelig kärnverksamhet och att vårda sin trädgård. Men om inte grunden är stabil, då riskerar hela bygget att rasa samman. Och oavsett vad man tycker om till exempel den generella välfärdsstaten – så kommer ett sammanbrott under oordnade former inte att bli vackert.
Detta är den stora ironin i svensk politik. De partier som uppfattar sig själva som goda, snälla och progressiva riskerar i sin självgodhet att ödelägga sitt eget samhällsbygge. Det gäller såväl socialt, ekonomiskt som funktionellt.
Förklaringen är enkel. Politisk styrning kolliderar ständigt med verkligheten. När man åsidosätter den spontana ordningen, den erfarenhetsbaserade utvecklingen och den fria marknaden – då skapar man onaturliga tillstånd och situationer som i sin tur förutsätter att de styrande har fullständig kontroll över precis allt, precis hela tiden. Vilket naturligtvis är omöjligt.
Vad Malmö behöver är att rättsstaten, dess institutioner och verktyg återupprättas. Inte ätbara, klimatneutrala kommunala gröna växtväggar.
/ HAX
