I civilsamhället, i näringslivet och i vanliga människors liv gäller att om saker och ting förändras – då måste man anpassa sig till det. Sådan förändring sker normalt sett snabbt, spontant och frivilligt.
I de delar av vårt samhälle som styrs av politik och byråkrati är det tvärt om.
Politik är en långsam process vars beslut kan dra ut i åratal. Och förvaltningen är skyldig att följa demokratiskt fattade beslut – även om de skulle visa sig vara problematiska, otidsenliga eller direkt felaktiga.
Politiska beslut upprätthålls med tvång – oavsett om de är rätt eller fel, oavsett utfall och oavsett vad folket tycker om dem.
Resultatet blir att den växande andelen politiska beslut inte hinner – eller kan – hänga med i tiden eller utvecklingen. Istället drivs verksamhet utifrån felaktiga premisser, ofta kopplade till gårdagens förutsättningar.
Om en politisk förändring sedan kommer – då sker den inte sällan ogenomtänkt och hals över huvud. Många gånger med dogmatiska förtecken, som inte nödvändigtvis har med verkligheten att göra. Och ofta med maktinnehavet i fokus, snarare än allmänintresset.
Resultatet blir att saker och ting slutar att fungera, att samhällelig kärnverksamhet förfaller och att staten står handfallen inför en föränderlig verklighet.
Med risk för att upprepa mig: Politiken gapar över för mycket. Den tar på sig uppgifter som den varken är kompetent nog eller lämpad att sköta. Den tränger undan erfarenhetsbaserad utveckling, spontan ordning och frivilligt samarbete. Och med allt mer politisk makt över allt fler områden blir det pannkaka av allt. Även sådant som staten faktiskt bör ägna sig åt.
Politiska beslut tenderar att styra över hur allt skall vara och hur alla skall bete sig, en gång för alla. Men samhällsutveckling är en dynamisk process utan slutmål. Därför är risken överhängande att politisk styrning går fel. Och garanterad när politikerna slutar vårda sin trädgård.
Enda sättet att ta sig ur denna fälla är att minska politikens makt. Att överlåta mer till det civilsamhälle, den marknad och de enskilda individer som har den flexibilitet som krävs för att tillhandahålla sådant som efterfrågas i ett dynamiskt, föränderligt samhälle. Och att staten sedan fokuserar på ett litet antal kärnuppgifter. Sådant som med nödvändighet behöver skötas gemensamt. Och att all dess kraft satsas på att göra detta på ett så kompetent sätt som möjligt.
Dessvärre förefaller det som om det – i vart fall idag – inte går att rösta sig till varken mer frihet eller en mer rimligt fungerande stat. Inget av riksdagens partier verkar förstå eller ens se problemet. Och varför skulle de? Det ligger ju faktiskt inte i deras intresse.
/ HAX
