Det heter ofta att EU inte är ett smörgåsbord. Antingen är man med på allt – eller inte alls. Men behöver det verkligen vara så?
EU är i praktiken redan ett smörgåsbord. Vissa länder är inte med i Schengen-samarbetet. Vissa är inte med i den gemensamma valutan. Och det fungerar ändå.
Anta att EU »bara« skulle vara ett samarbete för fri handel – det vill säga fri rörlighet för varor, tjänster och kapital. (Möjligen också för att upprätthålla de grundläggande mänskliga rättigheterna, men det ligger å andra sidan redan under Europarådet och dess bindande konventioner.)
Brexit-processen riktar ljuset mot denna fråga. Det är den fria rörligheten som är britternas främsta problem, inte den fria handeln. Det är alla tvingande regler, all byråkrati och all centralstyrning folk stör sig på, inte frivilligt samarbete.
Det vore möjligt att göra den fria rörligheten för människor till ett tillval. Då skulle till exempel de länder som exporterar sina fattiga människor som tiggare till resten av EU förmodligen inte få vara med i denna del.
Man skulle kunna tänka sig detta antingen som som ett tillval med alla aktuella länder i ett paket. Eller att alla de olika medlemsstaterna själva kan få bestämma vilka länder de vill ha ömsesidig fri rörlighet med. EU behöver då på sin höjd tillhandahålla en mekanism för sådana mellanstatliga avtal.
Frågan aktualiseras ständigt med projekt som en europeisk bankunion, en gemensam europeisk armé, EU-skatt, den gemensamma migrationspolitiken och allehanda nya projekt som EU:s kärnländer uppfinner – men som andra medlemsstater känner tveksamhet inför.
Tanken har till och med varit uppe på högsta nivå, där man diskuterat ett »kärn-EU« med de länder som är med på allt – och mer perifera medlemsstater som kan vara med i de delar som de tror på och som har folkligt stöd, men stå utanför i vissa andra frågor.
EU har samma grundproblem som alla andra system som bygger på centralstyrning. De centralt fastställda projekten och reglerna passar inte alla. Vilket slutar med att alla blir missnöjda – både de som vill »gå före« och de som stretar emot. På så sätt gör sig EU till ett problem snarare än en möjlighet.
Som det ser ut idag går EU mot allt mer överstatlighet, allt mer centralstyrning, allt mer byråkrati, allt mer regelkrångel och ett allt större demokratiskt underskott. Och vi vet ju att sådant inte slutar väl. Det är ett recept för stagnation och så småningom kollaps. Vilket kan bli stökigt.
Så – om vi alls skall ha en Europeisk Union – varför då inte fokusera på det som bevisligen är bra och göra allt annat till frivilliga tillval för dem som vill?
/ HAX
