Pandemi, brutna distributionskedjor, inslag av hamstring, kraftigt ökande arbetslöshet – och nu social oro och våld. Man kan lätt få intryck av att allt snabbt går utför.
BLM-demonstrationerna kan ha många orsaker. USA har verkliga problem med polisvåld och landets svarta är – om man betraktar dem som grupp, vilket ju är vad BLM gör – fattigare och sämre utbildade än till exempel vita och asiater.
Men man bör inte tro att våldet för den saken skull är enkelt att förklara. Det kan till exempel även ses som en inre frustration över att man inte lyckats ta sig samman, utnyttja sin potential och ta vara på de möjligheter som trots allt bjuds – detta inte minst på individnivå.
Sedan kan det finnas andra krafter i rörelse. Vänsterradikaler som griper tillfället i akt att skapa motsättningar. Vit makt-grupperingar som underblåser oroligheterna för sina syften. Trump-hat. En frustration över arbetslöshet och andra påfrestningar i corona-krisens spår. Och kanske även över att krisen på många håll medfört en lockdown som berövat människor deras vanliga rutiner och nöjen.
I sammanhanget är det intressant att fundera närmare över våld som företeelse, speciellt som gruppdynamiskt fenomen.
Våld i grupp ger människor en känsla av att de befrias från enskilt ansvar, att det finns en gemensam fiende, att man går upp i en större sak – och det ger de inblandade en möjlighet att leva ut sina mest primitiva och inte sällan mörka lustar. Vilket är samma mekanismer som kunde observeras i 1930-talets Tyskland – och vid många andra tillfällen i historien.
Våld är den starkes rätt över den svage, fysisk makt över andra människor och slutet för individens fri- och rättigheter. Detta oavsett om våldet utövas av överheten eller av en pöbel eller en lynchmobb.
Våld som maktmedel syftar till totalt herravälde över andra. Det reducerar individer till bondeoffer. Det visar ingen respekt för människors rätt till liv, säkerhet och egendom. Våld som arbetsmetod uppmuntrar grupptänk och leder till terrorvälde.
Våld riktar sig mot vissa företeelser, andra människor och grupper av människor – men har sällan några lösningar på de problem det säger sig vilja adressera. Tvärtom är våld det konstruktiva samtalets antites. Och förfärande många är ointresserade av konstruktiva samtal – eftersom de kräver ett öppet sinne, saklighet, ödmjukhet, ansvar, kompromisser och hårt arbete.
Våld är den demokratiska grundprincipens och rättsstatens raka motsats. Våld är till sin natur ett icke-demokratiskt förhållningssätt.
Bilden kompliceras dock av att överambitiösa demokratiska system själva använder sig av tvång och våldsmonopol för att påtvinga folket och den politiska minoriteten sin vilja. I de flesta fall – men inte alla – kan detta ses som att det demokratiska systemet går utanför sitt mandat.
Hela idén med demokrati måste ju ändå vara att kunna hantera vanliga frågor som rör det gemensamma utan att utöva mer tvång och våld än absolut nödvändigt. Helst inte alls.
Staten har dock moralisk rätt att använda sig av våld och tvång när det gäller skydd mot yttre fiender och för att skydda medborgarna mot andra som hotar deras liv, säkerhet och egendom. Däremot inte för att tvinga på hela folket allehanda politiska idéer och projekt. Inte för att göra medborgarna till verktyg för överhetens eller andras vilja, önskningar och egna behov. Staten är till för att tjäna individen, inte tvärtom.
Våld – utanför vissa strikt definierade ramar – är ett hot mot demokratin.
/ HAX
