Professor Lars Calmfors vid Institutet för Internationell Ekonomi vid Stockholms universitet menar att svångremmens tid bör vara förbi för de skuldsatta länderna i EU, länk. Han menar att åtstramningspolitiken får allt för negativa konsekvenser för att kunna fortsätta. Priset för att skapa balans i krisekonomierna är för högt, menar professorn.
Problemet är bara ett. -Vem ska betala för stimulanserna? De kostar. Inom näringslivet talas det om att inte slänga goda pengar efter dåliga. Det är precis vad Calmfors vill göra med skattebetalarnas pengar i de välskötta ekonomierna i euro-zonen.
Han pläderar för mer eller mindre manipulativa lösningar för att göra vad man ofta kallar för en ”shortcut”. Bland förslagen Calmfors framför finns skuldnedskrivningar av krisländernas lån. Han pläderar också för att den Europeeiska centralbanken, ECB ska köpa obligationer av krisländerna och byta dem mot evigt räntefria lån. Finansieringen kan ske genom inflation. ECB ska trycka Eurosedlar på kort sikt. I det längre perspektivet ska ECB finansiera sina åtagande för krisländerna genom att ge ut obligationslån som löper med ränta. Förlusten som ECB gör ska finansieras av de skötsamma länderna som får höja sina skatter. Calmfors pläderar för att detta ska ske dolt och inte transparent.
Inledningsvis måste man konstatera att i en värld med närmast fri tillgång till information via bland annat internet går det inte att lura människor. Information är inte längre makt, som den tidigare var. Alla kan i dag få veta närmast allting. Kunskap är däremot makt. Den kommer bland annat av hur man använder, tolkar och förädlar informationen.
Ett av skälen till att EU kritiska partier växer sig starkare just nu är just bristen på transparens. EU-projektet löper en betydande risk att haverera. Skälet är det gigantiska missgreppet var att införa euron. Där var Calmfors en av tillskyndarna.
Idén att ett fåtal politiker är bättre att hantera obalanser är miljontals medborgare och företag är befängd. Det säger sig själv att många små risker som hanteras av ett närmast oändligt antal parter är bättre än att några få hanterar gigantiska risker. Greklands kris är till en icke obetydlig del ett resultat av eurons införande.
Så som euro-projektet utvecklas borde det vara bättre att ha minst två valutor. En idé skulle kunna vara en nordeuro och en sydeuro. Kulturellt och filosofiskt skulle var och en av dessa valutor med flytande växelkurser gentemot varandra kunna hantera risk och skillnader i ekonomisk utveckling. Konkurrenskraften skulle bland annat justeras genom de facto devalveringar och revalveringar.
EUs inre marknad är däremot värd att slå vakt om. Däremot är det betydligt mera tveksamt med euron. Framgången för Calmfors resonemang bygger dessutom på att inte Italien och Frankrike tvingas söka finansiell nödhamn. Det kan bli en verklighet under 2014. Då kan ingen ECB i världen rädda situationen. Då är eurons saga all och kanske dessutom EUs.
Vetenskapsmän och politiker som argumenterade för euron bör nu ta sitt förnuft till fånga. Två euro-valutor skulle kunna vara lösningen på ett allt för yvigt politisk europrojekt. Man kan undra om professor Calmfors inte skulle reflektera över denna idé från Mårtenssons meningar
