Jag åkte tillsammans med en vän från en meditationskurs häromdan. Vi pratade om behovet av att unga får möjlighet till att söka och finna mening i livet. Hur privilegierade vi var som fick möjlighet till personlig utveckling och att fler borde få det. Min vän sa att detta är verkligen något jag skulle vilja arbeta för att det fördes ut till barn och unga. Han har rätt det är där vi måste börja.
När man läser Försäkringskassans statistik för 2007 var det 2 333 unga människor (965 tjejer och 1 268 killar) på max 19 år som fick sjuk- och aktivitetsersättning. Går vi vidare upp i åldrarna blir det ännu mer skrämmande.
I åldersgruppen 20-24 år var det 12 105 personer (5 689 tjejer och 6 416 killar) som fick samma bidrag. I åldersgruppen 25-29 år var det 12 481 personer (6 436 tjejer och 6 045 killar).
Siffrorna manar till eftertanke. Hur kan detta komma sig?
Bakom detta döljer sig många diagnoser av psykisk karaktär och enbart en mindre del av fysisk karaktär. En viktiga faktor för de psykiska diagnoserna är mental belastning eller stress. En annan som är kopplat till det är existentiell problematik.
Sjukvården är dåligt anpassad till att hantera ”lättare psykiska problem”, mental belstning och existentiella problem som inte behöver vara mindre för den det berör. Siffrorna från Försäkringskassan talar om att stort lidande för många unga som kanske aldrig kommer tillbaka till arbetslivet. Kostnaderna för samhället ska vi inte tala om. Om vi antar att den genomsnittliga kostnaden för samhället för var och en av dessa unga är 150 000 kronor blir kostnaden per år drygt 4 miljarder kronor. Om vi antar att dessa unga aldrig kommer ut i arbetslivet blir den samlade ohälsoskulden (för bara dessa unga människor) 200 miljarder kronor om vi antar en genomsnittlig återstående livstid på 50 år.
Det finns bara ett ord för detta: ofattbart. Förebyggande åtgärder borde vara värda att pröva.
Skapa rum för egen utveckling är ett sätt och förmodligen ett mycket verkningsfullt sätt att bekämpa den här utvecklingen. Skolan borde där vara den naturliga platsen för detta.
Tyvärr har skolans mantra blivit betyg och kunskapsmätning. Det är viktigt att eleverna när de gått ut skolan kan läsa, skriva, räkna och tala minst ett utländskt språk och det måste kvalitetssäkras. På -70 talet var fokus demokratisk fostran och kanske gick det till överdrift och pendeln slog över.
Personlig utveckling, få kontakt med sina känslor, ges utrymme att under sakkunnig ledning bearbeta upplevelser är något som skulle kunna skapa energi och mening för unga. Det är värt att pröva. Det är värt att skapa som ett OCH i samband med att mäta kunskaper. Det är en farlig utveckling om satsningarna i skolan handlar om betyg ELLER mening (och egen personlig utveckling).
27 000 unga under 30 år är värda att ta på allvar.
Fotnot: Sjuk- och aktivitetsersättning hette tidigare förtidspensionering
