Under rubriken ”En talande tystnad” skriver ett antal teatermänniskor en artikel som efterlyser en satsning på kultur från Alliansregeringen. Artikeln är tyvärr ganska hafsigt skriven och spretar åt allt för många håll.
Kvalitet ställs som ofta mot kvantitet. Högkvalitativ kultur enligt artikeln är sådan som ses av få. Lägre kvalitet åstadkoms genom att ställa krav på hög beläggning. Jag tror inte på det. Teatrarna måste alltid ha ett sunt ekonomiskt tänkande i botten. Det är inte prostitution. Sen är det viktigt att ge ansalg som möjliggör smala satsningar. Satsningar på upplevelser och utveckling behöver inte vägas och mätas. Starka upplevelser talar för sig själv.
En viktig reflektion efter att ha läst artikeln är: ja vi har råd att satsa mer på kultur med ett såpass stort överskott i statsbudgeten. Kultur kan ses som en form av infrastruktur.
På samma sätt som man satsar på infrastruktur som höghastighetståg kan man satsa på kulturen. Dessutom har historien enda sedan Lorenzo de Medici i Florens visat att kulturell utveckling föder ekonomisk utveckling.
Jag hade önskat att det med regimskiftet skulle bli ett ökat intresse för kulturella satsningar jämfört med den socialdemokratiska regeringen. Hittills har jag blivit besviken på vad regeringen åstadkommit. Problemet är dubbelt: både driftsbudgetarna och investeringsbudgetarna måste förstärkas.
När får Stockholm ett nytt operahus? (och en bra driftsbudget för det)
När ta någon ett handfast grepp för att rädda Croumata?
