Meningarna har skrivit om Euron och EUs kris i bland annat två inlägg: Det ena kallat: Ett EU som knakar i fogarna, det andra kallat: http: Att allt färre tror på Euron visste vi, men vem tror på EU.
Nu står EU och Euron vid vägs ände. Förutsättningen för tilltron till staten och till statsföreningar som EU är att det finns en förutsägbarhet. Vanligen brukar man tala om att en sådan förutsättning är att lagar inte stiftas retroaktiv. En annan är självklart att skydd för svaga och utsatta inte i ett trängt läge tas bort. EU införde med buller och bång insättargarantin. I olika länder garanterar regeringar insättningar på konton upp till vissa belopp. I Sverige är det beloppet € 100.000. En medborgare vet då att vad som än händer är vederbörande garanterad motvärdet av € 100.000.
Nu har en av de mindre länderna i EU, Cypern fått problem. De är i och för sig inte nya. Problembilden har varit känd under en längre tid. En mindre ekonomi som av konkurrensskäl haft en lågskatteprofil. Detta har sannolikt attraherat pengar som inte tidigare sett dagens ljus. Många talar om penningtvätt. Bevisen om att sådan sker är ännu så länge mycket begränsade. Det som irriterar större länder är själva fenomenet att en nation, Cypern har 10% bolagsskatt, strax under genomsnittet i EU. Andra skatter är också väsentligt lägre.
I ett trängt läge för en liten nation tvingar EU det lilla landet, Cypern att införa en generell konfiskatorisk skatt på alla banktillgodohavanden, länk. Insättargarantin sätts de facto ur spel och det retroaktivt! Pengar som när de sattes in ända fram till i förra veckan utlovades nämligen insättargaranti. Nu tar den Cypriotiska staten en del av dessa pengar och sätter garantin ur spel. Denna gång var det inte banken eller bankerna som sviktade. Det var själva nationen.
I ett läge där situationen i Europas stora södra ekonomier blir allt mera prekär, länk är konfiskationen av medborgares medel ett dåligt tecken. Samma metodik kan tänkas komma till användning även i dessa länder. När man väl öppnat slussportarna finns risker för ett annat område, äganderätten. Här kan konfiskation av både företag och fast egendom bli ett sätt att låta andra oskyldiga betala för politikens misstag.
Krisen på Cypern sänder chockvågor över de finansiella marknaderna, länk. Det är lätt att dra den felaktiga slutsatsen att det är oron för att räddningsplanen inte går igenom som är enda orsaken. En annan och mycket viktig orsak är att finansmarknader vill har förutsägbarhet när det gäller grundläggande förutsättningar när det gäller att driva verksamhet. Man vill ha en så låg politisk risk som möjligt. Denna har stigit genom situationen på Cypern. Konfiskation har marknaden diskonterat i olika totalitära regimer, inte inom EU. Här skapas det misstro hos marknaderna. Det hatar man.
Vad vi ser är inte bara ett EU och en valuta Euron som är på fel väg. Vi ser ett farligt EU och valuta som förgiftar samhällets grundprinciper. Detta kräver etertanke och agerande.
