Om man skulle leka lika som bär skulle Jonas Sjöstedt och Jan Björklund vara det självklara valet i Svenska politik. Politiskt står de som bekan långt ifrån varandra. Jonas Sjöstedt var mannen som skulle frälsa ett vänsterparti på nedgång. Med lite drygt 6% av väljarnas stöd har Sjöstedteffekten i form av ett lyft uteblivit. På samma sätt var det med Jan Björklund som skulle lyfta folkpartiet över 10%.
Folkpartiet år sin sida ligger också på cirka 6%. Inget lyft där heller.
Folkpartiet och vänsterpartiet är svensk politiks två ”enfrågepartier”. Folkpartiet är skolpartiet och vänsterpartiet är ”nej till vinster i vården” partiet. Sannolikt är partier med fokus på en fråga just partier som attraherar 5-7% av väljarna och det säkert ganska riskfritt. För att attrahera fler krävs ett bredare fokus. Det saknar både folkpartiet och vänsterpartiet.
Båda partierna är i vart fall i teorin de mest ideologiska partierna. Socialism, med starka inslag av kommunism står mot liberalism. Inte traditionell liberalism. I stället talar man om en sorts socialliberalism. Det innebär att folkpartiet är ett av de partier som söker sig mot den överbefolkade mitten. Även vänsterpartier har tagit sig mot mitten, fortfarande till vänster om socialdemokratin.
Folkpartiet och vänstern har en sak gemensamt. Man menar sig, kanske inte helt utan rätt vara de mest feministiska och jämställda partierna. Där, vid orden slutar också likheterna. För hur man skapar ett feministiskt samhälle och ett jämställt samhälle är man rörande överens om att inte vara överens om.
Talen i Almedalen var inte helt olika. Talarna har båda två talang retoriskt. Ingen av dem tände sitt auditorium. Man folkuserade tydligt på just sin fokusfråga. Det blir lite för förutsägbart. Talen blir mer för de redan frälsta. Båda kunde bättre.
Det som möjligen skiljer talarna är att Jan Björklund är i slutet av sin karriär som partiledare. Han gör sitt sista val som ordförande för folkpartiet. Jonas Sjöstedt gör sitt första val som partiledare.
