-Hur ska resolutionen se?
-Vad kan de ständiga medlemmarna i FNs säkerhetsråd enas om?
-Hur hamnade USA så som man gjorde när det gäller Syrien?
Frågorna är många och pressen är stor på USAs nytillträdde FN-ambassadör Samantha Power, länk. Hon blev godkänd av den lagstiftande församlingen så sent som den 1 augusti i år. Hon efterträdde Susan Rice på posten som hon innehaft den sedan 2009.
Power är en ovanlig kvinna. Född på Irland och numera Amerikan. Hon har varit säkerhetspolitisk rådgivare och journalist. Inte många diplomater har ett Politzer pris i bagaget, men det har denna kvinna.
Hon var en av arkitekterna bakom USAs insatser i Libyen. I fallet Syrien har hon länge förespråkat militära åtgärder mot Bashar al-Assad. Hon lär vara minst lika förvånad som allmänheten över att president Obama inte har gått till ”action” redan.
Som nytillträdd FN-ambassadör begår hon nu sitt eldprov. Denna kvinna är inte duva. Hon är snarare hök. I de diplomatiska sammanhangen är hon udda och kanske redan därför redan legend. Det räcker inte. Hon behöver skapa de resultat som ingen av hennes chefer lyckats med. Både utrikesminister John Kerry och president Obama har hittills misslyckats i sin Syrien-politik. Lurade, godtrogna eller bara allt för lite professionella. Nu gäller det för det oprövade kortet Power att nå framgång.
Förhandlingarna med Ryssland och Kina är stenhårda. En urvattnad resolution och fru Powers auktoritet är förbrukad redan innan hon blivit varm i kläderna. För världen gäller det att få slut på meningslöst och plågsamt dödande. Då behövs USA som en stark kraft. Detta är inte bara sanningens minut för fru Power. Det så minst lika mycket för utrikesminister Kerry och president Obama. Det hänger på Samantha Power.
