Året 2014 har börjat i den Svenska politiken.
Först ut var vänsterpartiet. De höll kongress. Mest spännande var att partiet egentligen vill förstatliga vård skola och omsorg. Att man kongressen accepterade icke vinstdrivande privata alternativ fick partiledningen igenom med ett nödrop. Detta är partiet som ska vara stödet för en socialdemokrater och miljöpartiet om man ska regera tillsammans. Det lär bli ett samarbete med många kriser. Dessutom lär vänstern sälja sig dyrt.
Folk och Försvars årliga konferens hölls den 12-14 januari och gjorde att. 2014, som de flesta år börjar med att diskutera försvaret. Ett försvar som inte längre är ett värnpliktsförsvar. Numera består det av yrkesmilitärer. Fortfarande är det inte fullt operativt. Prislappen för verksamheten är cirka 42 miljarder kronor. Det är strax över 1% av BNP. Så har det varit i många år. För de 40 miljarderna får Svenskarna inte mycket när det gäller att försvara det egna landet. I stället är fokus på internationella insatser. I det långa loppet något som inte kommer att accepteras. Vi kommer att få se ett försvar som ändrar fokus. Detta kommer att vara försvaret av Sverige, med en sekundär uppgift att bedriva internationella insatser. Att fler behövs för att försvara Sverige verkar politikerna vara överens om. Reservofficerare kan vara ett sätt att öka antalet militärer, men det kommer att behövas fler åtgärder på det området.
Försvarets dåliga kvalitet är delvis ett resultat av en skicklig finansminister och numera svaga försvarsministrar. Om moderaterna och Alliansen ska vinna valet krävs att moderaterna återgår till en politisk position där man värnar försvaret mer än vad som sker i dag. Försvarsfrågan lär tvärt emot vad många tror att bli en av valfrågorna. Möjligen kommer också återinförandet av värnplikten i en ny form bli en valfråga. Avskaffandet av värnplikten var ett misstag. De effekter värnplikten har för samhället rent integrationsmässigt ska inte underskattas. Resultatpolitiskt minskar också ett (åter)införande av värnplikten (ungdoms)arbetslösheten.
I maj, den 25 blir det EU-parlamentsval. Ett val som kommer att ge besked om hur stort inflytande den Europeeiska Teaparty-rörelsen kommer att få. Det är samlingsnamnet som tidningen the Economist använder för partier som till exempel Sverigedemokraterna, Front National i Frankrike, Sannfinländarna i Finland och Frihetspartiet i Nederländerna. Dessa partier kan gemensamt bli bland de absolut största, kanske det största i EU parlamentet. Samtidigt har de en stark EU kritisk inställning. Om dessa partier blir stora som resultat av EU valet kommer det att innebära stora förändringar för EU. En del paradoxalt nog till det bättre även om undertonen är obehaglig.
För euro-området blir 2014 ett ödesår. Utan betydande tillväxt i Frankrike och Italien blir spänningarna ännu större och projektet går under. Strukturella reformer krävs för att säkra en del länders konkurrenskraft. Samtidigt är paradoxen att tillväxt i sig kan bli ett hot. Högre räntor kommer att göra skuldsatta länder än mer utsatta. Risken är också att nödvändiga reformer uteblir av den orsaken.
I Sverige är det dags för riksdagsval den 14 september. Ett maktskifte rycker allt närmare. En större framgång för Sverigedemokraterna är vad som visas i opinionsundersökningarna av i dag kan dock vända upp och ned på begreppen. En kassaskåpssäker socialdemokratisk valvinst kan vändas i en regeringsförlust.
Årets första partiledardebatt inleddes i högt tonläge. Mikael Damberg gick ut hårt och fick rejäl publicitet. Annie Lööf tog debatten med vänstern och klev fram i rampljuset. Annars var det inte debatten som frälste några nya anhängare.
I USA har man för första gången på många år enats om en budget. Det gör att den sedvanlig budgetkrisen i år uteblir. I USA kommer svaren på vem som ställer upp i nästa presidentvalet att bli ganska många i slutet av året. Hillary, ja och förmodligen även den avgångne New York borgmästaren och miljardären Michael Bloomberg och många fler.
Stockholmsbörsen och världens börser gör ”all time high”. Ett tecken på framtidstro och förväntningar. Samtidigt är detta en kortsiktig glädje. För det gör att vi kommer att se början på en nedgång. Om den börjar kommer i början av hösten,slutet av året eller ännu lite senare återstår att se. Det är bara att hoppas att denna nedgång inte utlöses av en kris denna gång, som förra gången.
2014 blev året då Frankrike mera på allvar fick fokus på sin dubbla kris, ledarskapskrisen och den ekonomiska, politiska strukturella krisen. Om inte åtgärder vidtas kommer Frankrike vara landet som skapar de stora krisrubrikerna i år.
Kommunalvalen i mars kommer att ge en indikation vart åt Frankrike är på väg. Mera direkt ger valet svaret på frågan om hur missnöjda fransmännen är. 20-30% säger i opinionsundersökningarna att man kommer att rösta på ”Front National”. Det är ett budskap som kommer att sprida chockvågor. Först till EU och sedan till finansmarknaderna.
2014 är året som börjar i dur för ekonomin och politiken i Världen och Sverige. Vi får hoppas att det inte slutar i moll för den.
