09242020Huvudnyheter:

Thomas Piketty, en nationalekonomins förförare

Stjärnor tänds inom olika områden. Ibland tänds stjärnorna för att skickliga marknadsförare finns i bakgrunden. Politiker och näringsliv har intressen av att tända stjärnor speciellt inom nationalekonomins område.

En ganska ny stjärna är den franska ekonomen Thomas Piketty, länk, länk, länk, länk, länk. Hans bok ”the capital in the 21 century” har snabbt blivit en kultbok. Någon har beskrivit den som ekonomins ”hundred shades of grey”. Bland borgerligt inriktade och bland fackekonomer är skepticismen betydande, länk. Kritiken har dock ännu så länge varit ganska lågmäld.

Till sommaren kommer han till Sverige och Almedalsveckan, länk, inbjuden av LO och socialdemokraterna.

Thomas Pikettys bok presenterar data om hur välståndet fördelats. Mycket av problemfokus hamnar på att de rika blivit rikare. Kapitalackumlering hos rika på de fattigas bekostnad har enligt Pikettys material skett under lång tid. Möjligen med undantag för 20 år under 1900 talet,

Större inkomstklyftor är i sig  ett problem. Förtjänsten med Piketty är att han presenterar data som illustrerar problemet. Att man i några fall kan diskutera tillförlitligheten i vad Piketty levererar som sanning kan vi för tillfället lämna därhän.

Den andra delen av boken talar om lösningar. Det Piketty egna  lösningar är ingen forskning. Lösningarn är inget som är grundat på det material han presenterat i boken. De är hans egna tankar, en sorts debattinlägg. Idén Piketty har är att skatter på de rikaste och helst samordnade globala sådana är lösningen. Framförallt riktar han in sig på förmögenhetsskatter och arvsskatter, men egentligen stannar inte tankarna där. Inkomstskatter på 80% för de allra högsta inkomsterna är en annan idé som Piketty har.

Thomas Piketty är uppvuxen i Frankrike, där han också verkar. Hans tänkande är präglat av den franska kulturen och mindre av en vetenskaplig samhällssyn. Han tror på centralisering som lösningen på problem. Hans bok kan ses som ett franskt inlägg på hur ”den ekonomiska krisen” ska lösas och mindre på en nationalekonoms. Hittills har inte lösningar baserade på den franska kontexten varit speciellt framgångsrika, även om de periodvis har haft stort internationellt genomslag. Presidenter som Francois Mitterand och Francois Hollande illustrerar detta.

Ekonomer och för den delen också politiker fokuserar på en av två delar av välståndet när man analyserar det. Den ena delen är hur välstånd skapas och hur skapandet underlättas. Den andra delen diskuterar hur det skapade välståndet ska fördelas. De båda delarna är beroende av varandra. Framförallt inverkar den del av fördelningen som sker av det allmänna på hur mycket och var välstånd skapas.

Teoretiskt skapas vinster (ackumulerade vinster blir till förmögenheter) av att någon är beredd att ta en risk. Att ta stora risker innebär teoretiskt möjlighet till stora förtjänster. Samtidigt kan förlusterna bli enorma. Genom att ta stora risker har de riktigt stora förmögenheterna skapats. De som misslyckas går det ofta illa för.

Att ta mindre risker innebär blygsamma förtjänster. Lönearbete är urtypen för detta.

Det är inte svårt att förstå att effekten av olika val blir stor. Att allt för mycket neutralisera rikstagarnas avkastning gör att ingen vill ta lite större risker. Det ger effekten att det inte skapas tillräckligt med mindre risker. Ekonomin expanderar inte.

Thomas Piketty kommer med en del intressant data som beskriver kapitalismens dynamik. Som tänkare och problemlösare är han förförande, tyvärr är hans lösningar farliga.

Vad händer nu?

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Lämna en kommentar