Vi har ett politiserat samhälle. Allt mer av mänsklig verksamhet styrs av politiken. Även sådant som rimligtvis skulle kunna skötas bättre av civilsamhället eller människor själva.
Samtidigt är den politiska processen hopplös, vad gäller att finna konkreta lösningar på verkliga problem. Det politiska samtalet är helt enkelt inte inriktat på resultat, utan på makt.
Det beror bland annat på att politik vilar på dogmer, krav från särintressen och kohandel. Verklighet, fakta och logik betraktas närmast som störningsmoment. Allt dolt bakom en slöja av politisk liturgi, vars syfte är att göra processen så krånglig och tråkig att folket avskräcks från att lägga sig i.
Detta får bland annat som konsekvens att alla bara talar, men ingen lyssnar. Vilket gör en konstruktiv dialog omöjlig. Till exempel kan man konstatera att oavsett om vi har en regering eller ej – så finns det de facto en majoritet för att göra upp om frågor som migration och energipolitik i riksdagen. Men inget sker. Vilket i någon mening är att svika det demokratiska uppdraget och väljarna.
En mer allmänmänsklig iakttagelse är att det i princip aldrig går att rätta någon eller att tala någon till rätta inför publik. Därtill är den möjliga prestigeförlusten allt för stor. Detta gäller än mer inom politiken än i andra forum. Vilket leder till att politik som bevisligen är tokig, ologisk och verklighetsfrånvänd får fortsätta skapa problem och elände – även om alla egentligen vet att den är fel.
Här vilar ett stort ansvar hos media. Komplicerade frågor och processer snuttifieras till korta notiser och ännu kortare soundbites. Även när tanken är att göra mer uttömmande intervjuer satsar man mer på bredd än på djup. Men det är först när man går på djupet som man kan få de riktigt intressanta – och avslöjande – svaren. Istället låter man folkets valda representanter komma undan med inövade talepunkter och halvkväden.
Den enda gång jag kan dra mig till minnes att en journalist verkligen bitit sig fast vid en fråga och vägrat släppa är SR Ekots lördagsintervju på juldagen 2004. Då pressade Tomas Ramberg en allt mer irriterad statsminister Göran Persson om den så kallade Egypten-affären. Efter ett tag ser man hur marken bildligt talat börjar försvinna under Perssons fötter. Möjligen hade denna intervju räckt för att få regeringen i gungning – om inte en tragisk tsunami i Indiska Oceanen nästa dag slagit ut allt annat i media.
Media är som regel så ytliga att våra folkvalda knappt ens behöver bry sig om en av det offentliga livets mest grundläggande regler: Ljug aldrig om sådant som går att kontrollera.
En ljuspunkt är att mycket av faktagranskning, djupare analys och gräv i dag sker på nätet – om än med mindre resurser och med mindre genomslagskraft än om samma sak skett i traditionella media. Internets fria flöden av information ogillas samtidigt av både politiker (som helst inte vill bli granskade) och av traditionell media (som vill behålla makten över informationen och agendan).
Men för att återvända till själva det politiska samtalet inom ramen för våra demokratiska institutioner: Det ligger varken i politikens intresse eller natur.
/ HAX
