Liberalerna eller folkpartiet som partiet hette fram till 25 november 2015 är inget folkparti. En historiskt liten medlemsbas har gjort att partiet styrts av en liten elit. Oftast från Stockholm. Processer har därför inte varit partiets starka sida. I stället har det präglats av tvära kast.
Med sitt bästa valresultat 1911 på 40,2% har det gått utför sedan dess. Nåväl, under en del Bertil Ohlins partiledarskap på 40 och 50 talet nådde man med råge över 20%. Sedan dess har det gått utför, med två riktiga bottennapp i valen 1982 (5,9%) och 1998 med 4,7%.
Nu lämnar partiamiralen Jan Björklund ett sjunkande skepp. Hans lappkast från opposition förankrad i alliansen till Löfvenkramare har skapat förvirring både bland medlemmar och väljare. Tidigare samarbetspartner betecknar honom mera som svekfull. Den senare tidens krig mot nationalismen för ingen vinnare. Att utmåla den som ett hot är inte lätt att förstå.
Till detta ska läggas drev kring två ledande företrädare som tvingas bort.
EU-valet ser ut att bli en nitlott. Ingen folkpartist i Europaparlamentet efter valet i maj är en lågoddsare.
Därefter ser det mera spännande ut. Extra landsmöte med partiledarval i juni. Sannolikt väljs Nyamko Saboni till ny partiledare. Om hon väljs återgår partiet till att bli ett borgerligt parti. Regeringen Löfven fälls då i höst och Saboni blir borgerlig hjältinna. 7-9% ligger då inom räckhåll för partiet.
Om det blir så är inte säkert. Så det är väl som min vän den gamle moderaten från stockholms stadshus säger: ”Folkpartiet kan man inte lita på”.
