02282020Huvudnyheter:

MENINGAR OCH REFLEKTIONER OM HUR VI FORMAR VÅR VÄRLD OCH VÅRT VARANDE, I DET STORA OCH DET LILLA, I DET AVLÄGSNA OCH DET NÄRA

Det demokratiska samtalet är ett grupparbete

Att skriva under någorlunda ordnade former tvingar människor att tänka. Vilket är en bra sak. Folk borde skriva mer och oftare.

När du fäster en tanke på papper – och gärna publicerar den på internet, i det kollektiva medvetandet – då blir den så att säga oåterkallelig. Då måste du känna dig rimligt säker på din sak. Då måste du få bitarna rätt.

Detta är fantastisk hjärngympa.

På nätet skriver jag ibland mycket korta, ideologiska provokationer som andra gärna vill kommentera. Vilket ju sker i skrift. Och då måste de tänka igenom sina principer och pröva sin logik istället för att bara reagera känslo- och reflexmässigt.

Facebook är – med alla sina konstigheter och brister – ett verktyg som för samhällsdebatten i vårt samhälle framåt. Som tillför fler tankar, åsikter, perspektiv, idéer, invändningar och frågor. Vilket vissa gamla maktstrukturer börjar känna sig hotade av.

Den modige skriver en post utifrån en öppen fråga. Är SD farliga? Är muslimer farliga? (I så fall vilka?) Är det rimligt att staten kontrollerar och finansierar de media som formar människors världsbild? Kan man lita på att rättsväsendet inte utsätts för otillbörlig politisk styrning? Ledande frågor, förvisso. Men rimliga frågor.

Sådana övningar brukar sluta med att man får en mer nyanserad världsbild. Man kan formulera och pröva argument, frågor och invändningar som tidigare bara varit vaga tankefigurer. Om man gör detta med öppet sinne och någorlunda logisk stringens kan det rent av sluta med att man själv justerar sin ståndpunkt.

Fransmännen har ett talesätt som säger ungefär så här: Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr, för att se om det är någon hemma.

En annan fördel med att formulera sina ord i skrift på ett genomtänkt sätt är att man helst inte vill solka ner sitt alster genom att vara otrevlig. Och så länge man håller sig till god ton och saklig diskussion (utan att för den sakens skull vika från sina principer) – så länge är det osannolikt att man blir anklagad för hat och hot på nätet. I vart fall än så länge, det är ett sluttande plan.

Fler människor borde skriva genomtänkta alster på Facebook, i bloggar, i böcker, på kultur- och debattsidorna, i nätpublikationer.

Dessutom är skrivande närmast ett slags psykoterapi. Man väljer en fråga att förhålla sig till, betraktar den från olika håll och bearbetar den sedan – till dess man känner sig trygg med att man har en någorlunda väl genomtänkt ståndpunkt.

Att skriva på nätet är vanligtvis också att få så gott som omedelbar feedback. Har man en lucka i sitt resonemang, då får man veta det. Felaktiga fakta påpekas snabbt av människor som kan väldigt mycket. Då är det dumt att överreagera. Är det saklig, välunderbygd kritik i rimligt tonläge är det bara att ge en tumme upp och fundera på om här kanske finns något att lära eller förstå.

Det demokratiska samtalet är ett grupparbete.

/ HAX

Vad händer nu?

Senaste artiklarna