Mona Sahlin byter strategi. Från att ha varit helt tyst och framgångsrik övergår hon nu till att tala. Hon har i det tysta ändrat laget på ett imponerande sätt, som Johan Ingerö beskriver. När hon börjar tala händer det något. Det blir inte så bra. Carl Bildt har gjort den erfarenheten tidigare. Som tyst var han extremt framgångsrik. Som talande mycket mera medelmåttig.
Nu har Sahlin format en ny allians med miljöpartiet. Vänstern lämnas i skamvrån. Förmodligen är det rätt tänkt, men fel genomfört. Socialdemokrater som Annika Andersson påpekar att detta stärker blockpolitiken. Just nu tror jag väljarna önskar mer av samförstånd. Att lämna vänstern utanför riskerar att utlösa ett nytt rosornas krig. Som Henrik Alexandersson kommenterar.
I det läget kan gamla spöken träda in på arenan. Pär Nuder är till exempel inte död. Han sover bara. Det finns fler i kulisserna som väntar på sin tid.
Alliansens tillkomst var ett svar på en brist på gemensam politik. Det gav valvind i ryggen. Socialdemokraterna och miljöpartiet blir inte samma vinnare. Dessutom har vi en situation där sverigedemokraterna och eventuellt piratpartiet knackar på riksdagsdörren.
Då ritas kartan om. Vem ska samarbeta med vem för att skapa regering?
Det enklaste i ett sådant läge vore en stor koalition mellan m och s.
I dagens läge är de trots ordkriget nästan lika som bär. Ett dreamteam för s och m vore Mona och Anders. Jag skulle i vart fall aldrig lägga min röst där.
Den som lever får se.
