Stefan Löfvén bildade en regering och tog en stor risk. Många förslag var tydlig vänsterpolitik. Det gjorde att den utsträckta handen inte upplevdes som trovärdig. När socialdemokraterna fick uppdraget att bilda regering fanns ett villkor från Alliansen: att han skulle klara att få stöd för sin budget. Det får nu inte Stefan Löfvén. Därför blir det regeringskris.
Sverigedemokraterna agerar som de tror gagnar dem bäst. De verkar mena att det inte räcker med att visa tänderna. Man måste våga bita också verkar vara idén. Det är vad vi ser nu. Ledningen i Sverigedemokraterna räknar med att agerandet kommer att öka väljarsympatierna, kanske som ett nästa steg till cirka 20%. Scenariot är inte osannolikt.
Det mest förvånande i mediarapporteringen är hur dåligt man klarar att beskriva nuläget. Många journalister är fast i tänkande som var väsentligt historiskt sett. Andra ägnar sig åt önsketänkande. Det präglar allt för mycket av analysen. I stället borde media betydligt mera förutsättningslöst analysera nuläget. Om man gillar läget eller ej är en annan sak. Det hör inte hemma i själva analysen. Gillar eller inte gillar hör hemma på ledarsidan.
Hur det än går i dag är Stefan Löfvén den store förloraren. Han var inte den skicklige förhandlaren. Löfven var inte ens den slipande politikern. I stället var han rookien som överskattade sin förmåga. Det kan slå tillbaka mot honom och socialdemokraterna i nästa val, 2018.
Historien är inte detsamma som nutiden. Verkligheten är dynamisk och den kräver anpassning såväl som visioner. Här gäller det att även adressera migrations- och integrationsfrågorna som har kommit i nytt ljus. Det gäller politiker från alla läger. Att historien inte är detsamma so nutiden gäller även dem som ska beskriva den, dvs journalisterna.
