Om det fanns en nyhetskanal som konsekvent satte objektiv, korrekt och konsekvensneutral nyhetsbevakning i främsta rummet – då skulle i vart fall jag vara beredd att betala för den.
Frågan är om det finns en marknad. Man kan tycka att så borde vara fallet. Men samtidigt är det uppenbart att etablerad media säljer sina lösnummer och drar sina klick på konfrontation, sensationalism och trams.
Speciellt ogillar jag media som talar om för mig vad jag förväntas tycka. DN är öppet »agendadriven«. Public service ser sig som den officiella värdegrundens väktare. Man tycks misstro människors förmåga att bilda sig en egen uppfattning.
I en demokrati är det viktigt att medborgarna får en korrekt bild av verkligheten – om de skall kunna göra det informerade val och utkräva det ansvar som man kan förvänta sig i sammanhanget.
Man kan visserligen följa utländsk media och andra alternativa nyhetskällor för att få en bredare och mer allsidig rapportering. Men hur många hinner, orkar eller ids göra det?
Media kallas ofta för den tredje statsmakten. (I länder med mer utvecklad maktdelning – den fjärde statsmakten.) Wikipedia förklarar:
»Tredje statsmakten är sedan mitten av 1800-talet en informell benämning på massmedia i Sverige. Den första makten är regeringen och den andra riksdagen. Ibland antas riksdagen vara den första. Den tredje statsmaktens uppgift anses vara att granska de två andra.«
Nyckelordet är granska. Inte att torgföra åsikter, vara maktens megafon eller gynna vissa intressen.
Kommer du ihåg tysken på Folkhälsomyndighetens presskonferenser? Han som ställde till med oreda genom att ställa besvärliga frågor? Eller ta den fristående journalisten Emanuel Karlsten som gjort det jobb som man rimligen skulle kunna förvänta sig att etablerade media skulle göra under corona-krisen.
Intressant nog medger det samlade mediesverige – i vart fall indirekt – att man inte gör sitt jobb. Att ge Karlsten Stora journalistpriset som årets förnyare var förvisso välförtjänt men samtidigt ett underbetyg till etablerade media.
Man kan i sammanhanget fundera över om medias hovsamhet inför den exceptionella svenska corona-strategin kan ha något att göra med pressens beroende av statliga bidrag. Kanske vill redaktionerna inte bita den hand som föder dem.
Frågan är om det finns några redaktioner eller journalister kvar som ser sitt arbete som ett heligt kall – fritt från förutfattade meningar, utan hänsynstagande till olika särintressen och med en vilja att i möjligaste mån ge en objektiv och korrekt beskrivning av verkligheten.
Kanske är det att hoppas på för mycket. Men i så fall kan vi inte heller räkna med att få veta hur saker och ting verkligen förhåller sig. Vilket är ett problem.
/ HAX
