Visst kan det vara fint att använda främmande ord. Extra fint kan det vara att använda utländska närmast okända ord. Allra finast är det att använda latinska sentenser. Det finns bara en sak att tänka på.
Att man vet vad man talar om och att man citerar någorlunda korrekt.
Första kontrollen om man har en korrekt uppbyggd mening. Även i latinet krävs verb för att en språkligt korrekt mening ska vara konstruerad.
Inte sällan försöker politiker briljera med sitt språk. En virtuos på området är vår utrikesminister Carl Bildt. Han vet att använda en adekvat rimligt komplex vokabulär.
Tyvärr är den tidigare ordföranden i kultur- och fritidsnämnden Camilla Lien sällan lika framgångsrik. I stället faller försöken ofta platt till marken. Ett av de senaste magplasken publicerades härmdagen. Hon försökte sig på att utan verbet ”transit” använda uttrycket ”sic transit gloria mundi”. Dessutom skedde detta med fle ordföljd.
Uttrycket i sig är inte helt enkelt. Inte minst att hitta ett lämpligt sammanhang för. Numera är det rent språkliga felet rättat, länk. Fortfarande inställer sig frågan om fru Lien förstår uttryckets sammanhang och betydelse.
Sannolikt inte. Uttrycket är en del av en längre fras från påveinstallationer från 1200-talet och fram till 1963.
Hela meningen lyder: Pater sancte, sic transit gloria mundi (Helige fader, så förgår världens härlighet).
Meningen upprepades under det att man rituellt eldade blånor som är en rest vid linberedning tre gånger. Denna ceremoni gick i graven med den legendariske påven Johannes XXIII, mest känd för eftervärlden för att ha kallat till det andra vatikankonciliet 1962.
Hur i hela världen denna mening om än numera rättad har något rimligt samband med fru Liens betraktelser om partibidrag undandrar sig bloggens förståelse. Kanske kan någon förklara?
