Svensk politik är dyster. Socialdemokraterna står vilsna och reaktiva inför verkligheten. Alliansen vill inte ens regera. Och SD:s livsluft är elände och misstro.
Sällan har väl behovet av en positiv politisk vision varit större än nu. Människor skulle behöva något att tro på, en vision om ett bättre samhälle och någon att hålla i handen på vägen ut ur det politiska mörkret.
Problemet är att det i grunden inte är politik som skapar en ljusare framtid. Välstånd skapas av fritt företagande, entreprenörskap och människor som känner att det lönar sig att arbeta. Integration skapas av engagerade människor som tänker utanför lådan och är beredda att ta egna initiativ. Ett öppet samhälle där människor kan leva i fredligt samförstånd skapas av spontant samarbete, frivillighet och enskilda individers förmåga att ta ansvar. Detta för att bara nämna några exempel.
Sett i detta perspektiv har politiken mycket lite att tillföra. Nästan alla politiska initiativ går i motsatt riktning och låser in människor i politiskt fastställda modeller, som ger väldigt lite utrymme för individen att blomma ut. Politiken står i vägen för människors skaparkraft och förmåga. Politiken hindrar spontanitet och frivilligt samarbete. Politiken är i sig en del av problemet.
Förr i världen var i vart fall de borgerliga partierna medvetna om detta förhållande. De tog individens parti, de förstod människors drivkrafter och de insåg att politikens uppgift är att sätta övergripande ramar för samhällelig verksamhet – och sedan lämna folk i fred.
Den insikten försvann med Fredrik Reinfeldts av-ideologisering av Moderaterna (och resten av borgerligheten). Man glömde bort varför man kämpade. Och i dag är svensk borgerlighet precis lika fången i politiskt makttänkande som sossarna.
Frågan är om Allianspartierna förmår hitta tillbaka till den positiva visionen om ett fritt och öppet samhälle med individen i centrum.
Eller är detta en uppgift för någon annan?
/ HAX
