Miljöpartiets kris blev akut på grund av enskilda handlingar och uttalanden från enskilda individer. Dessa händelser var helt klart av stor betydelse. Men de är långt från hela förklaringen.
MP har värre problem. Till exempel att de inte lyckats leverera utifrån sina vallöften eller utifrån partiets program. Låt oss för ett ögonblick bortse från om partiets politik är bra eller dålig, utan istället se till symbolvärdet. I en lång rad miljöfrågor har MP fått backa. De sitter i en regering som driver en migrationspolitik som de tydligen själva anser vara motbjudande. Sveket i övervakningsfrågorna är totalt. Man kan undra hur de kan leva med sig själva.
Det enda MP egentligen har “lyckats” med är att driva en oansvarig och kontraproduktiv energipolitik. (Jag känner mig rätt övertygad att om vi skulle få se en helt ny energikälla som är oändlig, billig, helt säker och som ger oss obegränsad tillgång till energi – då kommer MP att kräva att den stoppas.)
Till viss del kan MP-haveriet förklaras med intellektuell grundhet. Att feminism och islam skulle komma att kollidera inom ramen för identitetspolitiken borde ha varit uppenbart för alla. Men tydligen inte för gröningarna. De tycks ha varit så uppslukade av debattens form, uttryck och liturgi att de helt missade dess innehåll.
Jag förundras över hur makten, formfrågor och politiskt poserande så ofta kommer före politikens innehåll. Detta gäller inte bara MP. Sossarna är så tomma på idéer att de inte har något annat än makten att klamra sig fast vid. Alliansregeringens andra mandatperiod var sorgligt fattig på politisk substans och mer fokuserad på politikens skuggspel.
En rimlig teori är att politikerna snabbt blir systemets fångar, sjunker ner i detaljfrågor och stressar från den ena realpolitiska kökkenmöddingen till nästa. Snart har de glömt bort varför de sysslar med politik över huvud taget. Detta skapar en politisk kultur i vilken nya generationer politiskt aktiva över huvud taget inte är i kontakt med ideologi, idéer och principer. På sin höjd vet de om de tillhör bidrags-laget eller företagar-laget. Men även på den punkten håller gränserna på att suddas ut nu för tiden.
Speciellt gäller detta om man sitter i regeringsställning. Det är så mycket som måste ordnas, särintressen som ligger på och ett hårt tryck från en mediedriven allmän opinion. Om man då inte redan är förberedd och trygg med sina principer kommer det att gå illa. Då finns sällan tid att tänka, än mindre att diskutera principer eller att ta ut kursen. Att sitta i regering är helt enkelt den ena djävla saken efter den andra.
Det enda politikerna då har kvar att hänga upp sin makt på är att de har något som vanligt folk saknar: De kan fortfarande formerna för det politiska spelet, även om innehållet inte längre hänger med. Fångade i sin otillräcklighet har de trots allt makt att fatta beslut som kan få enorma konsekvenser för vanliga människor.
Då blir det som det blir. Utan inre kompass kan man – som till exempel Romson och Fridolin – se saker gå över styr utan att ens förstå vad som är på tok, eller varför. Sådana människor bör inte syssla med politik. Och absolut inte ha makt över andra.
/ HAX