Kultur har, som ordet antyder, något närmast organiskt över sig. Ofta bygger den vidare på sådant som redan finns. Ibland söker den sig in på otrampade stigar och något helt nytt uppstår. Den växer ur inspiration och skaparglädje, men även ur mörker och ångest. Den skapas av egensinne.
Därför är kulturpolitik en mycket märklig företeelse.
En del av kulturpolitiken som i vart fall är begriplig (oavsett vad man tycker om den) handlar om att bevara vårt kulturarv på museer och klassiska scener. Det kan ha ett värde att känna sin historia och därmed även kulturens historia. Så jag tänker lämna sådan verksamhet åt sidan i denna text.
Däremot blir det mycket märkligt när kulturpolitiken möter den samtida kulturen.
Blotta tanken på att offentliga makthavare skall styra över kulturens förutsättningar och ekonomiska ramar innebär med nödvändighet att kulturen inte längre är fri, utan på sin höjd levererar beställningsverk. På så sätt kommer kulturens utövare att anpassa sig efter vad de tror att makthavarna vill ha och tycker om. Är man inställsam, korrekt och välkammad – då hägrar pengar och plattformar att verka från, på skattebetalarnas bekostnad.
Man skulle kunna anföra att kulturpolitiken garanterar den smala kulturens existens och fortlevnad. Men stämmer verkligen det? Det handlar fortfarande om att makthavarna gör ett urval för att bestämma vad som skall ha stöd eller inte. Är en film producerad i samarbete med Filminstitutet nödvändigtvis bättre än en crowdsourcad dokumentärfilm på Youtube? Har en esoterisk tidskrift nödvändigtvis större värde än en intressant blogg som är tillgänglig för alla? Kan man argumentera för att dans har större värde än e-sport? Det är klart man kan, om man vill – men det är knepigare att ge sådana värderingar objektivt hållbara motiveringar. I slutändan handlar det om makthavarnas smak och preferenser.
Kan politiker och byråkrater ens förhålla sig till kulturens utveckling, nya uttrycksformer och plötsliga impulser? Kan de göra något annat än att gynna viss etablerad kultur på ny kulturs bekostnad? Kan kulturpolitik vara oväldig och rättvis?
Samtida kultur och makt bör vara som olja och vatten. Kulturens uppgift är – bland annat – att utmana rådande uppfattningar. Kulturen skall vara maktens skrattspegel. Kulturen skall vara obekväm och bråkig. (Intressant nog lever vi i en tid då till och med »klassisk« kultur kan uppfattas som utmanande av samhällseliten.) Kulturen måste stå fri och obunden.
Dagens Kultursverige är tyst och inställsamt. Det klarar inte av att förhålla sig till verkligt utmanande kulturutövare, som Dan Park.
Man behöver inte uttala sig om kvalitén på Parks verk. Man behöver inte hålla med honom om vad det nu är han vill ha sagt. Man kan tycka att han är osympatisk och en lök. Man kan finna hans gärning stötande. Men det förändrar inte det faktum att han utmanar den rådande ordningen och konsensuskulturen. Han får oss att tänka efter, analysera, tolka och förhålla oss. Precis som en konstnär skall göra.
Dan Park åker in och ut i fängelse för brott mot den svenska hetslagstiftningen – som i sig är en högst tveksam konstruktion och ett avsteg från principen om allas lika rättigheter. Huruvida Park är på fri fot eller ej avgörs av hur rättsväsendet för tillfället uppfattar och tolkar hans gatukonst.
Att sätta konstnärer i fängelse på grund av deras konst är synnerligen problematiskt, i sig. Men det som stör mig mest är det övriga Kultursveriges totala tystnad om detta förhållande. Att konstnärer fängslas på grund av sin konst är något som rimligen borde engagera och uppröra.
Men inte i Sverige. Vilket i vart fall delvis kan förklaras med att den svenska »kultureliten« är i beroendeställning till samma stat som fängslar Park. Man biter inte den hand som föder en. Istället offrar man sina principer för att inte skapa dålig stämning. Man ängslas över att avvika från konsensus.
Denna tystnad är olycksbådande och ett tecken på att kulturen har blivit politiserad.
/ HAX
