Dramatiken efter den brittiska folkomröstningen om EU börjar lägga sig. Och det vi sett känns än så länge inte helt tokigt.
Theresa May kommer att bli en stark brittisk premiärminister. Hon vet vad hon vill, hennes arbetskapacitet är stor och hennes nypor är hårda. Dessutom har hon som inrikesminister haft god insikt i maktens innersta cirklar under sex års tid. (Tyvärr är hon även en stark anhängare av massövervakning, men det är en annan fråga.)
May, som varit en sval anhängare av att Storbritannien skall stanna i EU har gjort klart att en Brexit trots allt är en Brexit. Hon tycks dessutom ha föresatt sig att den skall bli en succé. Vilket tyder på att hon kommer att driva en tydlig frihandelslinje.
I detta har hon fått draghjälp av att det brittiska pundet sjunkit med sex till åtta procent mot andra stora valutor. Det vill säga att man de facto genomfört en tydlig devalvering, vilket kommer att gynna brittisk export. Samtidigt är de brittiska börskurserna just nu högre än innan folkomröstningen, ja till och med högre än någon gång tidigare i år. Och Bank of England håller huvudet kallt och lämnar räntan orörd.
Bortsett från den första skälvningen ser det ekonomiska läget med andra ord att vara tämligen stabilt, möjligen rent av positivt.
På den politiska sidan är den stora skrällen utnämningen av Boris Johnson till utrikesminister. Vänstern, proffstyckarna och EU-etablissemanget är inte roade. Det finns långsökta teorier om att detta är ett drag från Theresa May för att slutligen kunna manövrera ut Johnson ur den brittiska politikens centrum.
Det tror jag är helt fel. May är inte en premiärminister som utnämner ministrar av långsökta taktiska skäl. Snarare väljer hon dem hon tror passar bäst och är bäst på att leverera. Och Johnson är inte bara en spontan, kul prick. Han är kulturellt bildad, välutbildad och känner det politiska spelet mycket väl. Att underskatta eller avskriva honom vore ett misstag.
För övrigt kan det vara bättre att ha Johnson inne i tältet, pinkande ut, än tvärt om. Man skall komma ihåg att han är mycket populär både i och utanför Tories.
I Bryssel är reaktionen fortsatt surmulen. Men EU-eliten får till stor del skylla sig själv. Den vägrade, på ett smått arrogant sätt, att ge britterna ett bud som räckte för att få dem att stanna i EU. Som isolerad handling torde detta räcka för att förklara att lämna-sidan till slut fick majoritet i folkomröstningen.
Dessutom finns en tilltagande oro bland EU-topparna över att Brexit kan vara ett tecken på att man börjar tappa greppet. I oktober kommer Ungern att rösta om flyktingfrågan. Nästa vår går Frankrike till val, där Nationella Fronten kommer att försöka rida på den franska (för oss svenskar rätt okända) EU-kritiska opinionen. Vi lever i intressanta tider.
Brexit kan mycket väl komma att bli en betydligt värre huvudvärk för EU än för britterna. Och pinsam – om brittisk ekonomi på sikt visar sig gå bättre än euro-zonen.
Nu börjar en lång process kring det brittiska EU-utträdet. Det finns många juridiska frågetecken. Parlamentets roll är oklar. Det finns till och med de som menar att resultatet av en artikel 50-förhandling (när nu den kommer att börja) måste underställas en ny folkomröstning. Allt kan mycket väl komma att dras i långbänk under överskådlig tid.
Men Brexit innebär uppenbarligen inte slutet för världen som vi känner den.
/ HAX
