Den amerikanska presidentvalskampanjen kommer att gå till historien som den mest absurda och hetsiga hitintills.
Att se Hillary Clinton och Donald Trump slita varandra i stycken är i och för sig politiskt underhållningsvåld av klass. Men sett ur ett endast ett aningen mer seriöst perspektiv är det hela förfärande.
Hillary Clinton är en sociopat som anser sig stå över lagen, vars agenda riskerar att sänka den amerikanska ekonomin och som förföljs av minnet av utrikespolitiska katastrofer som Benghazi.
Donald Trump är en elefant i en porslinsbutik som vädjar till människors sämsta sidor. Han är oberäknelig, beter sig som en mobbare och ställer ut löften som – om de blir verklighet – kommer att slita sönder enskilda människors liv.
Hillary Clinton kommer att fortsätta den linje där USA ständigt dras in i konflikter i till exempel arabvärlden – som man sedan inte kan ta sig ur och som ger terrorismen nytt bränsle. Som före detta utrikesminister har hon visserligen en hel del erfarenhet, men hennes omdöme kan på goda grunder ifrågasättas.
Donald Trumps utrikes- och säkerhetspolitik känns allmänfarlig. Han har redan orsakat skada genom att så tvivel om Natos vilja att försvara till exempel de baltiska staterna vid en militär konflikt. (Vilket naturligtvis redan har noterats i Moskva.)
Ingen av de två kandidaterna trycks äga den eftertänksamhet och vishet som man kan tycka bör krävas för att ha makten över atomvapen.
Dessutom är tonläget på de två kandidaternas möten obehagligt, fast på olika sätt. Clintons möten kännetecknas av något slags uppskruvad, blind tro som gränsar till fanatism. Och när Trump talar känns det mer som att det piskas upp något slags lynchstämning.
Jag brukar efterlysa mer känsla i politiken. Men det här är bara obehagligt.
De två huvudkandidaternas bristande lämplighet för det ämbete de söker skulle naturligtvis kunna öppna för ett tredje alternativ. Främst bland de alternativa kandidaterna står för tillfället Libertarian Partys Gary Johnson. Så väl han om hans vicepreidentkandidat William Weld verkar vara stabila och vettiga människor. Plus att de har en sympatiskt frihetlig politisk plattform.
Men räcker det med att vara sansad, snusförnuftig och att ha en bra politik? Förmodligen inte. Ju högre tonläget blir mellan Clinton och Trump, ju mer kommer uppmärksamheten att riktas mot dessa två. Alla andra tänkbara kandidater hamnar då i medieskugga.
Det känns som presidentvalets stora förlorare är demokratin, dess djupare värden och det goda samtalet.
/ HAX
