Ett mått på civilisation är att människor respekterar varandra. Att man respekterar varandras frihet, säkerhet och egendom. Att man respekterar varandras livsval och egenheter. Att man inte tvingar sig eller sina idéer på andra. Att man lever och låter leva.
Är det något som borde vara en gemensam värdegrund, då är det detta.
Tyvärr finns det krafter som drar åt helt andra håll. Vänsterns identitetspolitik, som syftar till att skapa konflikter där inga konflikter behöver finnas. Intolerans mot människor på grund av var de är födda och i vilken kulturkrets de växt upp. Ett offentligt Sverige som berövar människor inte bara deras frihet, utan även deras ansvar och som formar ett slags inlärd hjälplöshet. Religiös fundamentalism. Göran Greider.
Plus det faktum att ordningsmakten tycks vara i förfall. Visst, på vissa sätt var polisen kanske värre förr. Problemen var i vart fall annorlunda då. Men vad vi nu ser är ett grundläggande systemproblem – att människor upplever sig vara otrygga, svikna vad gäller det så kallade samhällskontraktet. På sina håll sägs det vara betydligt sämre ställt med ordningsväsendet än vad man till exempel kan förvänta sig av en nyliberal nattväktarstat.
Otrygghet (verklig eller upplevd är ointressant, det är en känsla) är rent gift, om man vill skapa tilltro människor emellan. Om vi skall ha ett statligt våldsmonopol (vilket inte längre är helt uppenbart) då måste det fungera och ha som främsta mål att tjäna och skydda folket.
Att sossarna inte respekterar medborgarna som fria individer, det kan jag kanske förstå. Men att de borgerliga partierna är klåfingriga förmyndare som ser folket som undersåtar som måste styras, kontrolleras och övervakas – det är djupt bekymmersamt. Hela borgerligheten behöver lära sig att respektera den enskilda människan, på det att de kommer att få respekt tillbaka. Men de tycks ha en annan plan.
Glöm politikerna. Glöm staten. Det hoppingivande är att detta kan folket faktiskt göra på egen hand. Vi kan sluta upp i en folkresning för ömsesidig respekt och fredlig samvaro. Vi kan låta politikerna hållas med sitt medan vi tar tillbaka samhället. Vi kan visa att vi är bättre än den härskande politiska och byråkratiska klassen. Vi kan ta ansvar för oss själva, hjälpa varandra och skapa ett rimligt land.
För uppriktigt sagt – hur har någon alls kunnat tro att politiker skall ordna den saken? Politik är likriktning och tvång. Medmänsklighet skapas inte av statliga kommittéer. Ansvar byggs inte med lagar och påbud. Trygghet och gemenskap skapas inte av kommunen, utan av civilsamhället. Ett gott samhälle skapas inte genom påbud, utan genom frivillig samverkan. Frihet kan uppnås först när folket bryter med staten som curlingförälder. Och, som sagt, när vi lär oss praktisera ömsesidig respekt.
Svenska folket skulle för övrigt må bra av att lätta på slipsen och slappna av en smula. För att verkligen kunna älska sin nästa underlättar det om man börjar med att lära sig älska sig själv. Vilket inte är en helt trivial uppgift.
I årtionden har jag torgfört min liberala, libertarianska eller nyliberala tes: Alla människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för den enes frihet går där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Plus att alla medborgare skall ha lika rättigheter inför det offentliga.
Detta enkla budskap har avfärdats som orealistiskt, hånats som naivt, utmålats som omstörtande (vilket det faktiskt är, fast på ett bra sätt), tolkats som hårt socialdarwinistiskt och kritiserats för sin positiva tilltro till människan. Men sällan har det varit mer relevant än i dag. Det går fortfarande att välja denna väg. Men kanske inte så länge till.
Det är dags att kasta av sig politikens ok och att leva ett bättre liv.
/ HAX
